Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Märkvärdigt är at denne kraftens verkan ej kan utestängas af
det tätaste glas, ej heller af något annat ämne, eller af någon
annan metall, som ej innehåller järn. Uti et lufttomt rum, eller om
en magnet lägges under en glasklocka på luftpumpen, och all
luften utdrages, visar den dock sin verkan genom glasklockan på en
compass-nål lika starkt, som uti fria luften. Denne flytande
magnetiska materien är således lika genomträngande som sjelfva
eldsmaterien.
Dess frändskap til järnet är ock så stor, at en ganska liten del af
denna metallen, uti andra metaller insmält, ej kan döljas för
magneten, så vida järnet finnes uti metallisk form; men om dess phlogiston
genom eldens verkan, eller genom uplösning uti syror aldeles är
borttagit, blifver järnkalken orörd, til dess den åter uti elden genom
tilsatt bränbart ämne kan återfå det förlorade. Om järnjorden åter
belastas med alt för mycket af det bränbara, eller af svafvel,
förtages äfven därigenom magnetens vänskap, eller verkan, hvilket,
utom flera händelser, skönjes af en svafvel- eller arsenikkies, som
kan hålla öfver 30 procent järn och ändå blifva orörd, til dess det
mästa svaflet blifvit bortdrifvit.
Magnetens verkan på järn m.m. finnes omständeligen utförd
uti Järnets Historia, 3:dje afdeln., ifrån och med §. 33 til och
med §. 43, hvarest äfven compass-nålars förfärdigande och bruk
vid malmletning beskrifves. Om tackjärnets förhållande emot
magneten ses äfven därstädes §. 290.
Magnetens egenskap at draga järnet har varit bekant för mer
än 2000 år sedan, och nämnes af Onomacritus, som lefde uti 60:de
Olympiaden; men at den äfven vänder sig i norr och söder, eller
utvisar verldspolerne, blef ej bekant förr än 1000 år därefter,
eller omkring år 1180. Sannolikast har den sin uprinnelse och sitt
namn af Staden Magnetia, som låg uti Lydien i mindre Asien,
hvaraf kommer at den hos de gamla fått namn af Lydiska och än
oftare Heracleiska Stenen.
Et järnstycke, som länge varit stäldt uti en vertical ställning,
til exempel en eldgaffel, får äfven tvenne poler, då den undre
ändan, som vettat åt jorden, blir norr- och den öfre söderpol; men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
