Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I. Torsten Rudeens ungdoms- och studietid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ungdoms- och studietid. 41
skulle, enligt den kongl, domen, ingen sådan frihet vara
tillåten, som „i någon måtto strider emot vår Christelige
troo och lära", men för öfrigt „efterlåtes Philosophiens
friie bruuk och öfningh, sanningen medh goda skähl och
Experimenter at uthleeta och styrka, sampt alle loflige
vetenskaper at föröka" l).
Midt under denna lifliga och upprörda konflikt
mellan teologer och filosofer framträdde Rudeen (1688)
under Lagerlöfs presidium med sitt första akademiska
lär-domsprof, hvilket också behandlar ett filosofiskt ämne.
Afhandlingen titel lydde De dissolutione mentis et corporis, och
däri framställes en af den kartesianska filosofins
hufvud-fràgor om själens och kroppens förhållande till hvarandra.
Rudeen behandlar det moment, då själen och kroppen skiljas
från hvarandra genom den senares död. Hans utläggning af kroppens
och själens olika funktioner hvilar på kartesiansk grund. Kroppens
egenskap var utsträckning, den bestod af en mängd yttre och inre
organ, hvilka tillsammans bildade en namica ac concinna harmonia",
»om måste väcka vår beundran. Själens egenskap var däremot
tänkandet, dess funktioner voro immanenta, och den var icke underkastad
någon dödlighet. Dessa båda substansers, kroppens och själens
funktioner utgjorde hvad vi kalla lif, och då så är, var döden, enligt
Rudeen, ingenting annat än dessa lifsfunktioners upphörande. Då
tänkandet emellertid var själens enda egenskap, som yttrade sin aktivitet
endast genom viljeyttringar, hvilka likväl hade intet inflytande på
kroppens lif eller död, ansåg han det som en stor villfarelse att, såsom några
påstodo, anse själen som kroppens egentliga lifsprincip och dess
frånvaro såsom orsaken till kroppens död. Han stödde sig härvid på
anatomin, som lärde att hjärnan var den egentliga utgångspunkten för
kroppens olika funktioner, icke själen. Därför ansåg författaren, att
kroppens död var en föregående akt, som föranledde själen att lämna
densamma, liksom kaptenen öfverger sitt förlista fartyg eller
människan sitt hus, när det störtar öfver ända. Beträffande de orsaker, som
Jfr Bring, Handlingar, d. 2 s. 6 o. ff. Samma år utslaget föll,
intimerar Bilberg, att han ämnade föreläsa „dioptricen, ductu Renati
Carteeii, principis hujus aetatis PhilosophorumM. (Enligt Elenclius
Praelectionum för 1689—90). Som teologie professor blef han
sedermera utsatt för förföljelser från sina kollegers sida och hindrad att
utgifva någon enda disputation i teologin. Jfr »Nytt förråd af Äldre
och Nyare Handlingar rörande Nordiska Historien, I s. 60, III s.
181 o. ff.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
