- Project Runeberg -  Den blå rullgardinen /
Kapitel I, om Petra von Pahlen

Author: Agnes von Krusenstjerna
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

I.

Petra von Pahlen stod vid fönstret och såg ut. Nere i parken skymtade hon då och då sina två bröder, som promenerade av och an på gångarna.

Nu tala de om Hugos dotter, tänkte hon och knep ihop läpparna.

Så log hon litet. Tänkte hon själv på något annat än den där elva, tolvåriga lilla flickan, som kommit till gården dagen förut? Denna fader- och moderlösa, som nu släktingarna skulle taga hand om. Petra lyssnade. Från rummet ovanför hörde hon små springande steg. Tram, tram, ljöd det genom taket.

Petra lutade sig mot fönsterposten. Hennes hjärta slog snabbt, som om det fått ett viktigt budskap.

Utanför fönstret låg gårdsplanen belyst av den starka solen. Den vita huskatten kom smygande. Plötsligt tumlade den på rygg och gned sig mot sanden med kisande och gnistrande ögon. Så smög den sig åter bort. Det var en härlig dag. Parkens tunga lövmassor gungade lätt av en vind, och grönaktiga skuggor spredos över gräsmattor och gångar. En doft av mognande sädesåkrar och söta klövervallar slog in genom fönstren. Det var augusti. Rabatternas astrar brunno i rött och violett, lövkojorna böjde sig mot jorden. Det löpte flera hjulspår på den krattade gården. Det var gästernas vagnar, som förstört trädgårdspojkens morgonarbete.

Petra tittade på hjulspåren. I dag skulle de alltså bestämma, vem som skulle taga Hugos barn till sig. En av de där vagnarna, som tryckt sina hjul i sanden, kunde i eftermiddag rulla bort med den lilla flickan. Petra såg sig ett ögonblick rusa nedför gången till bröderna.

- Tala inte mera om saken, skulle hon ropa. Jag vill behålla henne. Ni ha era egna barn.

Och så visste hon att de skulle småskratta.

- Du är bara tjugusju år, skulle de säga. Du kan ju gifta dig och också få egna barn.

Så dumma de voro! Redan kvällen förut, då den lilla anlänt tillsammans med sin jungfru, hade Petra känt, hur hennes hjärta ömmat för henne. Bror Hugo hade dött för ett par år sedan genom en olyckshändelse. Och Lucie, hans hustru, som länge varit sjuklig, hade nu också gått bort. Vid begravningen hade Petra träffat barnet efter att ej ha sett det på länge, men då hade det varit omgivet av sina släktingar och kusiner. Nu när hon kommit resande efter några dagar, som det avtalats, hade Petra plötsligt fått en förnimmelse av hur fruktansvärt ensam den lilla var. Ingenting är så ömkansvärt som ett föräldralöst barn. En fågelunge som blivit kvar i boet. Som ännu piper litet, lyssnande efter att föräldraparet skall svara. Som fryser, därför att ingen skyddande höljer över den.

Men del var ännu något annat. Då Petra på kvällen kom upp för att säga god natt, hade flickan slagit sina armar om hennes hals. Petra hade sett in i de vidöppna ögonen och känt barnets andedräkt som en svag pust mot sin kind. Då hade hon tyckt sig se sig själv i barndomshemmets trädgård, där syrenhäckarna doftade om försommaren och läto sina gredelina blomblad regna genom luften. Flickan där i sängen var på ett oförklarligt sätt lik den där flickan vid syrenhäcken. Petra greps av en längtan att göra den andras liv lyckligt, som om hon genom henne skulle kunnat leva om sitt eget liv. Det var som om två barn sett in i varandras ögon och känt igen varandra. Armen kring Petras hals lossade sitt grepp. Ögonlocken slöto sig över de skimrande ögonen. Petra stod kvar tankfull, lycklig, med bultande hjärta. Det var då hon förstått att hon ej skulle släppa barnet ifrån sig.

Ännu hade hon icke delgivit någon sitt beslut. Det var därför hon så oroligt blickade ned mot parken, där bröderna spatserade. Om hon gått vid deras sida, kanske hon lugnat sig. De bägge medelålders herrarna talade ej alls om barnet. Kanslirådet Peter gick med svängande käpp och ett leende kring munnen, då och då gav han brodern, Hans, en lustig blick. Peter hade med sin fru kommit ned från Stockholm samma morgon. Han njöt av den grönskande parken, av blommorna, av den blå himlen. Det var som om han sluppit ut ur ett fängelse. Det runda ansiktet, som liknade en guttaperkagubbes, strålade av belåtenhet.

- Du, Hans, sade han, ni som bo på landet äro avundsvärda.

Den lille Hans såg upp till sin äldre bror.

- Det är just nu skörden, mumlade han grubblande. Du anar inte. En molntapp på himlen kan förstöra alltsammans.

Han var liten och spinkig, med ett fint ansikte och två melankoliska, trötta ögon.

- Här ha vi sprungit som barn, fortsatte den andre utan att låta något tal om förrädiska molntappar fördunkla sitt sinne. Tänk när gamla faster Laura bjöd oss hit om somrarna. Vilken rar gumma hon ändå var! Och så likt henne att testamentera Petra, en flickunge, sitt gamla ställe. Petra!

- Petra trivs här, sade Hans. Hon tycker inte här är ensamt. En underlig flicka.

- Ja, hon lever ju här som i ett kloster. Varför kommer hon inte upp till Stockholm? Hon kunde bo hos oss.

Hans rynkade pannan.

- Det är efter den där historien...

- Å, utbrast Peter. Jag tål inte höra det. Den där idioten, som for sin väg. Att tänka sig: fara ifrån Petra! Titta här, avbröt han sig och stannade framför en lind, vilkens tjocka stam bar ett märke som efter ett yxhugg. Minns du? Vi togo en yxa och skulle hugga ned det här trädet. Det skymde utsikten till sjön, tyckte vi.

- Det var du, som började hugga, sade Hans. Jag ville inte.

- Men trädet står bär lika oberört nu som då för trettio år sedan, när vi karvade på det med en liten usel yxa. Det är ännu vackrare nu. Träden bli skönare med åren, vi fulare.

Och Peter vände ett grimaserande ansikte mot Hans.

Uppe i lindens vida krona susade det sakta. Solfläckarna darrade på gången. Nedanför parken glittrade sjöns blå vatten. Där de båda bröderna stodo kunde de se en båt. I den satt en ung pojke i vit skjorta och rodde.

- Det är din pojke, sade Peter.

- Ja - Hans' ögon skeno upp - det är Sven.

Pojken där ute ropade något. Kanske sjöng han. De bägge männen stodo stilla under det susande trädet.

- Det är Sven som är ung nu, inte vi, sade Peter med en suck, uttryckande bådas tankar.

Nu kommo de båda fruarna emot sina män på gången. Peter uppfattade i ett ögonkast att de diskuterat något ivrigt. Hans hustru höll huvudet högt och såg stelt artig och förekommande ut. Betty, Hans' fru, gick hastigt med små trippande steg. Hon kom nu fram till sin man och stack sin hand under hans arm.

Peter såg småleende från den ena till den andra av de båda damerna. Bägge av samma ålder, i slutet av trettiotalet, voro de så olika varandra som två kvinnor kunna vara. Hans egen hustru Lilian av den högadliga släkten Vind-Frijs från Skåne hade ett utpräglat svenskt aristokratiskt utseende: blond, skärhyad, smärt och med fina, förnäma drag. Hennes kläder sutto oklanderligt, den spetsiga skon, som stack fram under klänningsfållen, blänkte, väl putsad, hennes långa smala fingrar buro vackra ringar. Men Betty, Hans' fru, var en yppig judinna, med denna bleka, matta hy, som är egen för orientalerna, och ett par svarta ögon under tunga vita ögonlock. Hon var klädd i en ljus klänning, som gjorde henne ännu bredare, det mörka håret hade under promenaden kommit i oordning, hennes fylliga röda mun log, blottande vita tänder.

- Vi ha pratat om Hugos flicka, sade hon med en djup, behaglig röst. Naturligtvis skola Hans och jag ha henne hos oss här på landet. Våra barn skulle ju bli goda lekkamrater åt henne.

- Det vore väl bättre hon växte upp i Stockholm, inföll Lilian. Vi ha ju bara två barn, men Hans och Betty tre.

De båda svägerskorna sågo utan särskild välvilja på varandra. De kunde aldrig förstå varandra.

- Hon är lika gammal som vår Edla, sade Betty. De kunna bli som systrar.

- Men vi ha ju också en flicka, invände Lilian.

- Här behövs tydligen en Salomo att döma! skämtade Peter.

Men han var litet rädd för sin hustru och såg vädjande på Betty. I detsamma ringde gonggongen till middag. De fyra började gå upp mot byggnaden. Petra som gått ut på verandan såg dem komma. Och hon bävade litet. Betty slog sin arm om hennes axlar, och Petra kände sig genast tryggare. Betty blir min bundsförvant, tänkte hon.

Petra hade dukat middagsbordet inne i den svala salen. De tunga ekmöblerna gjorde den dyster, men mittpå salsbordet glänste en skål med gula rosor. De satte sig, bröderna på ömse sidor om Petra.

- Var är Sven? sade Betty hastigt.

Hon bekymrade sig inte om att barnen ofta kommo för sent till måltiderna, hon hade själv svårt att passa på, men nu ville hon visa svägerskan, vilken ordentlig familj de voro.

- Vi sågo honom ute på sjön, sade Peter och iskänkte vinet.

Betty lät sig nöja.

- Han kommer strax, mumlade hon småleende.

Petra lyfte sitt glas.

- Välkomna, sade hon och nickade.

- Ett utmärkt vin, anmärkte Peter för att bättra på stämningen litet.

- Det är från faster Lauras vinkällare, svarade Petra förstrött.

Hennes tankar voro hela tiden hos den lilla flickan där uppe. Hon hade sagt till barnjungfrun, att barnet skulle komma ned vid middagens slut.

I detsamma den andra rätten bars in, smög sig Sven från köket till sin plats. Han mumlade en ursäkt. Det var en vacker sexton års pojke med ett utpräglat judiskt utseende och sin mors svarta, strålande dgon.

- Ja, vem skall nu ha den lilla kusinen? sade han efter att ha satt sig.

- Du har ingenting att säga, Sven!

Hans mor hötte åt honom med fingret.

- Jag var uppe och tittade på henne, fortsatte Sven ogenerat. Hon stod mitt på golvet med en fånig docka i famnen. "God dag, lilla moster", sade jag för att hon såg så förnumstig ut. Då sade hon: "Du vet väl att jag heter Angela." Kan man tänka sig! Vem skall ha henne? Vi?

- Nej, jag! utbrast Petra. Och det kändes som en lättnad för henne att det var sagt.

De andra sågo häpna på henne.

- Du! Du är ju ännu nästan ett barn själv, sade slutligen Betty med sitt vänliga småleende.

- Vad menar du?

Peter lutade sig ivrigt mot systern. Lilian såg ironiskt på de tre syskonen.

Vad de äro lika varandra, tänkte hon. Alltid rusa de i väg.

I detsamma sade Petra:

- Det är en ingivelse, förstå ni.

Vid det ordet lystrade hennes bröder till. En ingivelse! En ingivelse, som Petra fått, var det svårt att strida mot. Det hade de gammal erfarenhet av.

- Men du kan ju gifta dig ännu, utlät sig Hans litet lamt.

Petra brydde sig inte om honom.

- Kunna ni inte fatta? sade hon. Jag går här så ensam. Jag vill ha något som tillhör mig. Jag sade god natt åt den lilla i går kväll. Då kände jag det. Hon är min. För resten är hon på något sätt lik mig. Petras kinder blevo röda.

- Jag vill att hon skall bli lycklig, sade hon.

Det blev ett ögonblick tyst vid bordet. Peter drack ur sitt vinglas och fyllde i det på nytt.

- Jag trodde du själv nu var lycklig, sade han litet otympligt.

- Nej, sade Petra hastigt.

Också Betty såg liksom Lilian från den ena till den andra av de tre syskonen. Hennes ögon fingo en varmare glans. Hon var rörd av Petras förslag.

- Petra kan väl uppfostra barnet lika bra som någon av oss, sade hon, alldeles glömsk av att hon själv visst icke av de andra ansågs som en idealisk uppfostrarinna.

- Tack, jag trodde nog du skulle vara på min sida, mumlade Petra.

Det hördes steg i trappan, och strax därpå stod en liten flicka i dörren till salen. Hon hade en vit klänning på sig och höll en docka tryckt i sin famn. Barnjungfrun hade knutit en svart rosett i det ljusa, litet lockiga håret. Under ett par smala ögonbryn skeno ögonen mycket mörka. Den lilla såg allvarligt från den ena till den andra, som om hon mycket väl visste att de just talat om henne.

Petra sprang fram till henne och tog hennes hand.

- Se ni att hon är lik mig, sade hon trotsigt.

Bröderna nickade. Det var något övergivet över dem båda, Petra och den lilla flickan. De närmade sig varandra. Deras allvarsamma ögon blickade mot varandra. I rummets skumma dager lyste den lillas ljusa hår.

Bröderna suckade litet, då de sågo Petra stå där med barnet vid sin sida. De hade velat se henne så, men bärande ett eget barn.

- Du dumma, dumma Petra! sade Betty plötsligt med sin djupa röst.

Petra log. Hon visste nu att hon hade vunnit.

Under hela aftonen sedan rådslogo syskonen om hur det skulle ordnas for Angela. Hans hade utsetts till hennes förmyndare. Hon hade ett litet arv efter föräldrarna, som han skulle förvalta. Man kom även överens om att hon skulle läsa för kusinernas guvernant, så fick hon också sällskap med jämnåriga.

Då och då sågo bröderna liksom frågande på Petra. De ville hon närmare skulle förklara, varför hon fattat ett så viktigt beslut. De voro icke säkra på att detta var det bästa. Men de hade givit efter för henne nu som så många gånger förr.

Petra förklarade sig icke. Hon gick där i trädgården med de andra och kände hur doften från lövkojorna nu, när aftonen kom, blev allt tyngre och hetare. I hennes eget hjärta brast då en blomma ut. Dess kalk, djupröd och hemlighetsfull, glödde inom henne. Hon älskade för andra gången i sitt liv. Det var den lilla Angela hon älskade.


Project Runeberg, Sat Dec 15 17:23:17 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/rullgard/k1.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free