- Project Runeberg -  Den blå rullgardinen /
Kapitel XXI, om när Petra reste bort

Author: Agnes von Krusenstjerna
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

XXI.

I Angelas barndomsvärld taga människorna plats. Hon skapar en bild också av dem inom sig, men hör ändå icke samman med dem på det sätt, som hon hör samman med blommorna på marken.

Denna tid är Angela närmare Betty än Petra. Betty är för barnet lättare att förstå. På långt håll känner man att Betty är mor. Hennes öppna och glada natur är som en skål klart vatten, som man kan titta ned i, så genomskinligt att skålens botten är synlig. Petra är inbunden och visar inte så lätt vad hon bär på. Hon är också yngre än Betty. Bettys hår börjar redan få litet grått kring tinningarna och i pannan. Barnen skämta om det, de tycka att det ser ut som om deras mamma lutat sig över ett mjölfat och fått mjöl på håret. Gotthard försöker stryka bort det med smekande och fumliga händer, men det grå sitter ändå kvar. Betty ler sitt strålande leende.

- Det går inte bort, säger hon.

Och då måste de ju tro det.

En dag på sommaren far Petra sin väg. Hon skall bara vara borta en vecka hos sin svägerska Lilian, som bor i Stockholms skärgård. Petra har inte varit borta förut, medan Angela varit hos henne. De vilja att Angela under tiden skall bo hos sina kusiner. Men Angela vill inte. Kanske är hon stolt över att man kan lämna henne ensam. Men knappt har Petra farit sin väg, förrän Angela ångrar att hon inte flyttat till kusinerna. Hon visste inte vad det ville säga att vara utan Petra. Hon äter nu ensam på verandan. Först är det lustigt att sitta där som en vuxen människa. Men det står en tom stol bredvid Angela, och hon tittar allt oftare på den där tomma stolen. Hon ser upp och tycker hon hör det lätta prasslet av Petras klänning. Nej, det var endast löven i de stora träden. Överallt där Angela går i parken hör hon detta prassel från löven. Aldrig förut har hon tyckt att det ljudet liknar en klänningskjols rassel mot sanden. Inte heller har hon tänkt på att hennes fotsteg låta så ensamma, då ingen Petra promenerar bredvid eller hastigt ilar emot henne. Angela brukar väl gå ensam, men då är Petra på verandan, och när Angela vänder sig om, kan hon alltid se en skymt av hennes nedböjda mörka huvud.

Angela blir tyst och fundersam. Hon tittar in i Petras rum. Det ser besynnerligt ut. Hon öppnar garderoben och lutar sitt huvud mot en kjol, som hänger där. Den doftar ännu svagt av den parfym Petra brukar använda. En bok ligger uppslagen på ett bord. Angela bläddrar i den. En pressad fyrväppling faller ut. När Angela skall taga upp den, går den sönder och blir till torrt stoft mellan hennes händer. Fyrväpplingen betyder lycka. Angela måste finna en ny åt Petra. Hon kan lägga in den i boken, och när Petra kommer tillbaka, skall hon bli glad, då hon hittar en stor ny och grön fyrväppling mellan bladen. Men när Angela stiger ut på ängen, är det redan eftermiddag och alla blommor och väpplingar ha slutit sig för natten. Hon kan inte se, om det är treväpplingar eller fyrväpplingar, hon kan inte dyka ned med handen i dem och plötsligt få tag i en stor fyrväppling, som är det riktiga sättet att fånga lyckan.

Det är första gången Angela på detta sätt tänker på att glädja en frånvarande. Det gör att hon tycker att Petra kommer henne närmare, fastän hon inte är hemma och Angela inte kan finna någon fyrväppling.

Angela märker under dessa få dagar att Petra och hon ha en massa vanor, som blivit deras gemensamma egendom. Den tidiga morgonpromenaden till hönsgården, då dagen för Angela just börjat och hon ser allt ännu med den sista drömmen innan uppvaknandet i sitt huvud, så att sömnens slöjor fladdra i lösryckta flikar framför henne, till dess solens klara sken helt och hållet skingrar dem och hon står på det daggstänkta gräset vid Petras sida och lockar på de sprättande, självbelåtet trippande hönorna. Frukosten, då Petra och hon sitta mitt emot varandra och jungfrun kommer in med posten, som just hämtats från stationen. Den färska lukten av trycksvärtan blandar med doften från kaffet, när Petra vecklar upp tidningen, som hon aldrig kan dröja med till efter frukosten att titta i. Medan Petra vänder bladen, läser Angela över grötfatet de stora annonserna på andra sidan. Och eftersom Petras ansikte är helt och hållet dolt av tidningen, betraktar Angela hennes fingrar som hålla om bladen. Det ser så lustigt ut, detta breda tidningsblad, och när Petras händer, med långa smala fingrar, liksom avskilda från henne själv, röra sig och breda ut sig och knipa till om papperet. Ett av fingrarna bär en smal ring med en enda diamant. Och stenen blixtrar plötsligt till, eller fördunklas och blir kolsvart, vid varje krökning av fingret. När Petra, alltjämt gömd bakom tidningen, famlar med ena handen över bordet efter sockerskålen, lyser den där stenen som en liten lykta för att visa vägen. Och Angela roar sig med att plötsligt skjuta sockerskålen rätt mot handen, så att det ser ut som om också sockerskålen av sig själv rörde sig över bordet.

- Tack! säger då Petra svagt bakom tidningen, och Angela inbillar sig att tacket kommer från den lysande stenen på Petras hand.

När det blir afton, sitta Petra och Angela vid bordet i salen. Fotogenlampan susar sakta. Petra läser, eller de lägga ett puzzel tillsammans. Man flyttar de lysande bitarna, så att de passa in i varandra. Ljusblått till ljusblått, rött till rött. När bilden är färdig, skall den föreställa en stuga med blå himmel omkring och ett par träd. När man passar in fel bitar, vilket ofta händer, ty det är ett svårt läggspel, blir hela bilden förvriden, så att uppe i himlavalvet växer det fram ett besynnerligt träd och in i stugan tränger en grov stam och krossar fönstren. Det ser otäckt ut. Men Petra har en underbar förmåga att ställa allt till rätta, så att tavlan plötsligt ligger där fullständig med sin röda stuga och sina gröna träd. Petra brukar också stoppa om Angela, då hon lagt sig i den stora sängen. Det är inte lätt, ty sängen är så bred. Angela känner tryckningen av Petras bröst mot sitt eget, då Petra sträcker sig över sängen för att nå täckets kant. Petra kysser henne aldrig till godnatt, som Betty gör med sina barn, men sedan hon släckt ljuset och gått ut ur rummet, ligger Angela stilla och känner ännu den svaga tryckningen av Petras kropp mot sin egen.

Den lätta beröringen dröjer kvar, god och öm som en smekning, och i drömmen tar denna smekning gestalt och blir till en dunig fågelvinge, som lägger sig till ro mot Angelas bröst.

En dag då Petra ännu är borta finner Angela ett stort fotografialbum i en låda i salongen. Petra har lagt undan det, därför att hon tyckt det vara fult. Men Angela vänder på det, beundrande. Pärmen är av röd schagg, med en blänkande metallbit i form av ett vapen mittpå. Där står Laura L. Det är namnet på Petras döda faster, som förut ägde Eka.

Angela lägger albumet framför sig på bordet och börjar titta i det. Så konstiga de te sig, dessa damer med hängande långa lockar vid öronen och håret flätat i tjocka flätor, turnyren som står ut bak, det getingsmala livet, de konstgjorda blommorna och de stora broscherna i halsgropen. Flickor, som Angela förstår måste varit helt unga, då fotografierna togos, se nästan gamla och ack, så vemodiga ut i dessa dräkter och ansiktenas konstlade inramning.

Sist i albumet sitter ett porträtt som Angela förvånad stirrar på. Tvärsöver det står skrivet med rak, upprättstående stil: Petra tretton år. Det är Petra. En liten flicka i ljus klänning som stöder handen mot ett marmorbord och står mot en bakgrund av moln och blommor. Hon är lik någon. Dessa allvarsamma svarta ögon, denna lilla slutna mun, denna haka med sin linje ned mot den smala halsen! Angela tycker sig se en tvillingsyster till sig själv. Ja hon är bestämt lik Angela. Och nu är Petra vuxen. En gång har hon varit denna lilla flicka, som står där med moln och blommor bakom sitt huvud.

Angela suckar litet andfådd, som om hon gjort en upptäckt. Hon kan ändå inte riktigt förstå hur Petra kunnat förändra sig så. Den lilla allvarsamma flickan i den ljusa klänningen är en för sig - den vuxna Petra en annan. Mellan dem rulla åren sina vågor, som alltid mumla och viska. Angela lägger ihop albumet och skjuter åter in det i lådan. I detta album med sina pärmar av röd schagg döljer sig en hemlighet. Förvandlingens hemlighet, växandets hemlighet.

Angela går fram till spegeln. I dess glas ser hon sig själv, men det är icke riktigt längre hon själv, det är en andra Petra, det allvarsamma barnet på porträttet.

Likheten är så stark att Angela blir en liten smula skrämd. För första gången stiger det upp en aning inom henne att hon och Petra höra samman på ett särskilt sätt. En bild av Angela själv som vuxen kvinna skymtar dunkelt i spegelglaset som skuggan av en flygande fågel som hastigt försvinner och plånas ut. Det är som om spegeln vore en klar och stilla källa, vars botten man inte kan se, men ur vars djup hemlighetsfulla gestalter plötsligt kunna resa sig.

Och Angela viker skyggt undan, ty då hon skymtade sig själv som vuxen var det åter Petras bild, som föresvävade henne.

Petra kommer tillbaka. Angela hör när vagnen rullar upp bakom huset, och hon springer ut på verandan. Petra stiger ur vagnen. Hon har en ny stråhatt. Den är ljusblå och kastar svagt blå skuggor över hennes panna och kinder. I första ögonblicket känner Angela knappt igen henne. Men då Petra på verandan lagt av sig hatten och befriat sig från de många paketen, är det åter den gamla Petra som står där, vänligt leende. Den lilla stenen i hennes ring blixtrar i solen, då hon stryker med handen över håret för att släta till det.

- Jag är glad att du är hemma, säger Angela. Petra betraktar henne, alltjämt leende.

- Jag är glad att jag åter är hos dig, säger hon, användande nästan samma ord som Angela.

Och åter tycker Angela att spegelbilden hon sett där inne i salongen efter upptäckten av den lilla Petra i det röda albumet svävar emellan dem, leende med det leende, som är Petras och ändå helt och hållet likt det leende Angela sett i sitt eget ansikte, då hon böjt sig mot glaset.

Och förvirrad, döljande sitt huvud invid Petras hjärta, upprepar hon med ett lyckligt litet skratt:

- Jag är glad... Jag är glad...

Och hon viskar det, fastän hon samtidigt känner som en klump i sitt bröst och är nära att gråta.


Project Runeberg, Sat Dec 15 17:23:18 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/rullgard/k21.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free