Innan Tage Ehrencreutz kom, berättade Johan om deras gemensamma lilla äventyr för Petra. Petra skrattade och fann Johan rörande. De få människor, som varit verkligt vänliga mot Johan, utan att fästa sig vid att han aldrig blev som andra, kunde han inte glömma.
Redan andra dagen Tage var hos Johan, där han fått ett litet rum ovanför salen med papegojan, kanariefåglarna och guldfiskarna, gjorde de båda ett besök på Eka. Det var en dag med grå och mulen himmel. I parken stodo träden med svarta och nakna grenar. Det hade regnat hela natten. I rabatterna funnos ännu ett par astrar kvar med vissnade blad. De sågo ut som pappersblommor, en bortkastad prydnad från en lantflickas byrå.
De funno Petra i salongen. Hon stod vid fönstret och såg ut på det grå landskapet. Hennes ansikte var litet böjt. Den fina profilen skuggades av hårets tunga och mörka massa. Dagern som föll in genom fönstren gjorde hennes ansikte helt blekt. Den lätt framåtlutade kroppen, händerna som vilade på en karmstols breda stöd, gåvo henne ett utseende av att hon väntade på någon. Vid det buller de båda besökande åstadkommo, då de gingo över golvet, vände hon sig hastigt om och förde handen med en skygg rörelse till hjärtat, som om hon blivit skrämd. När hon såg att det var Johan, lyste hennes ansikte upp. Förändringen hos henne var så snabb som när en skugga plötsligt glider ifrån solen och låter ljuset klart spela. Johan ledde fram Tage vid handen, som om han ännu vore en ung gosse, som skulle hälsa på en främmande dam. Efter Johans berättelse hade Petra redan förut gjort sig en föreställning om hur Tage skulle se ut, och i motsats till vad som oftast händer, då man själv skapat sig en bild av någon man icke sett, var han överraskande lik denna fantasibild.
Då Tage hälsade på Petra, litet generad över att Johan på detta sätt lett fram honom som en barnunge, såg han så ung ut att Petra ofrivilligt undrade inom sig, om han återigen skolkat från skolan. Den ljusa kalufs av har Johan beskrivit hängde alltjämt fram över hans panna, där ögonbrynen ritade sneda streck över tvenne mörkblå och mycket klara ögon. I hakan satt en liten bevekande grop, och näsan var tillplattad mittpå, just där den aristokratiskt borde böjt sig, vilket gav ett intryck av att ansiktet var lätt felskulpterat. Han var lika lång som Petra, men eftersom han var karl, såg han snarare liten ut. Det var något feminint elegant hos honom, som dock motsades av den fasta tryckningen av hans hand.
Petra bad dem sätta sig ned. Hon pratade med Johan, medan Tage tyst såg på henne. Också han hade i hemlighet försökt föreställa sig hur Petra såg ut och skulle vara till karaktären efter vad Johan hade berättat honom, ty Johan hade hela vägen till Eka och även kvällen förut talat om Petra. Ankomsten till Johan hade för Tage i viss grad varit en missräkning. Nu när han blivit en ung man, han var bara ett par år yngre än Petra, hade Tage funnit Johan och hans hem bra besynnerliga. Han hade ju vuxit ifrån sina pojkar och barnets sätt att se. I Stockholm, där han studerade konsthistoria vid högskolan, hade han råkat in i ett demimondänt sällskap av unga småfördärvade målare och koketta, i egen inbillning estetiska halvadelsmän, bland vilka en ton av smart, förvärvsbegiven perversitet blandad med sublim fräckhet och med en viss läspande och tillgjord naivitet då började bli på modet, och han hade mistat en hel del av sin ursprungliga friskhet. Han fann icke längre Johan så intagande. Han tvivlade till och med på Johans barnslighet, som hos dem som höllo av honom utgjorde en stor del av hans tjusning, och misstänkte att den, liksom all annan han sett, var utspekulerad i syfte att uppnå något ändamål, Tage hade icke klart för sig vilket. Men här i Petras närvaro återfick Johan med ens något av den förtrollning han haft för Tage, då denne varit barn. Tage tyckte också att Petra var förtjusande. Då hon med en plötslig rörelse vände sig mot Tage, upptäckte han i hennes ögon en drömmande vemodig blick, som sysselsatte hans tankar, långt efter det han lämnat henne.
Han konverserade förbindligt, talande om hennes släktingar som han träffat i Stockholm, artigt sökande efter ämnen som kunde intressera henne, men han mötte bara denna drömmande vemodiga blick, som sade honom att hon knappast hörde på honom. Det stod någon i dörren. Tage såg en spenslig flicka med mycket ljust mjukt hår och alldeles svarta ögon. Det var Angela som kommit in. När hon stod framför Tage och sträckte ut handen för att hälsa på honom, gav han Petra en snabb, smått förvirrad blick. Den unga flickan var så lik Petra, trots sitt ljusa hår, att han fick en försåtlig känsla av att han såg rätt in i Petras själ. Kunde det inte vara Petra, den där unga flickan som var på väg att bli kvinna, eller hade hon sett ut just precis så bara för några år sedan? Liksom Angela, då hon först sett Petras bild i det röda albumet, tyckt sig skymta något hemlighetsfullt, kände sig också Tage nu inför ett mysterium, som han icke kunde tränga in i. Petras charm, som strax gripit honom, fördubblades då han såg Angela. I sitt hjärta kände han den där underliga sprittningen som är förebudet till att något kommer att hända. Petra presenterade leende sin brorsdotter.
När Tage gick hem igen, var han helt uppfylld av tanken på Angela och Petra. Uppkommen på sitt rum, tog han fram ur skrivbordslådan en bild av en ung flicka. Han erinrade sig nu att han lovat skriva till henne vid framkomsten. Det var hans fästmö, en rik fröken Hertha Adlerbring i Stockholm. De voro ännu endast hemligt förlovade, men båda deras familjer visste om det. Han vägde tankfullt fotografiet i handen, som om han velat känna hur tungt det var. Johan steg i detsamma in. Han tittade över Tages axel på det unga ansiktet på bilden.
- Är det din fästmö? sade Johan med huvudet på sned och putande läppar.
Tage nickade.
- Hon ser dum ut, fortsatte Johan som en pojke, som har rätt att säga vad han vill.
Tage skrattade.
- Vi passa för varandra, svarade han.
Han hade dock aldrig tyckt att han själv var dum. Brevet till fästmön blev skrivet på kvällen. Men det innehöll ingenting om Petra och Angela. Tage visste inte varför han underlåtit att nämna dem.
När Petra samma afton gick och lade sig, kunde hon inte somna. Hon låg på rygg med händerna knäppta under nacken och såg ut i mörkret. I springan vid dörren var en smal ljusstrimma. Angela hade ännu inte släckt hos sig. Ljusstrimman irriterade Petra, som om någon velat se in till henne. Hon tänkte på den unge mannen, som förd av Johans hand kommit emot henne i salongen. Ett ögonblick tyckte hon sig åter se honom lutad över Angela. Ett ungt par, båda ljusa, spensliga. Petra hade inte förstått förut att Angela höll på att växa upp till kvinna. Men just då när Tage Ehrencreutz böjt sig fram mot Angela, hade det blixtsnabbt farit genom Petras huvud:
- Ett sådant vackert par!
En liknande tanke skulle inte fallit henne in, om Angela hälsat på en ung herre bara för två år sedan. Hon skrattade litet åt sina egna funderingar. Höll hon själv på att bli gammal? Så där tänker man, när man är äldre och inte längre räknar med sig själv. Nej, hon var ung och hon kände med ens en oändlig lycka. Det var en plötslig skimrande lyckokänsla, sådan som man kan förnimma en vacker vårdag, då man ser den första fjärilen fladdra mellan ännu nakna träd och förstår att sommaren är nära.
- Släck ljuset, Angela! ropade Petra plötsligt otåligt.
Och när ljusstrimman försvann från dörren, borrade Petra ned sitt
heta ansikte i den svala kudden. Hon kände tårar på sin kind. Glädje?
Smärta? Hon visste det icke. Hon förstod bara icke vad som kommit åt
henne att hon ropat så där häftigt till Angela.
