Våren kom. Petra hade denna vår fattat ett beslut, som skulle förändra både hennes och Angelas liv. De skulle flytta ifrån Eka, Angela måste nu komma i skola. Angela skulle på hösten fylla femton år. Hon och Edla voro för stora att läsa för guvernant. Och de två sista åren av sin skoltid skulle de avsluta i ett läroverk för flickor. Petra ville icke heller bli lämnad ensam kvar på gården, och därför hade hon beslutit att avstå från Eka för att hinna följa Angela.
Redan innan Petra lämnat Eka, började hon sakna det. Det var som om det gamla stället hon fått av sin faster med all makt sökte hålla henne kvar. Våren hade aldrig synts henne så skön som detta år. Trädens ljusa grönska slog sin trollring omkring Eka, och Petra förstod inte hur hon skulle kunna slita sig lös. Hon bestämde sig då för att icke sälja gården, utan nöja sig med att Hans och Betty lovade att emellanåt titta till den. Att lämna den så föreföll henne vida mindre grymt än om hon måst för alltid släppa den ifrån sig till främmande människor, även om hon nu de första åren bara komme att vistas där om somrarna, på kortare besök och närapå som gäst.
En dag i maj hade Petra och Angela rest in till närmaste stad för att ordna med en del uppköp. De skulle komma tillbaka på eftermiddagen. Johan kom gående genom parken. Han gick barhuvad och med långsamma steg. När han såg Eka skymta, stannade han plötsligt. Det låg där så övergivet och tyst, som om dess ägarinna redan försvunnit. Jungfrurna höllo visst till nere i brygghuset vid sjön. Johan sörjde mycket över att Petra och Angela skulle resa därifrån. De voro snälla mot honom. Och nu tyckte han att han såg gården, som den skulle te sig bara om några månader. Stängda dörrar, blanka fönsterrutor, lika tomma ögon, vilkas vänliga blickar slocknat. Johans hjärta blev betryckt.
Han kände sig ensam. En nedslagenhet, son han aldrig brukade förnimma, grep honom. Höll han på att bli gammal? Åren jagade upp framför honom. De sträckte giriga armar mot honom. De buro icke blommor, hans älskade blommor, utan vissna och grå löv. En myckenhet av dem, som skulle falla ned över hans kommande dagar och sist begrava honom.
Någon kom med hastiga steg över gården. Det var Adèle. Hon släpade på en tung säck, som hon skulle bära ned i källaren. Hon såg underligt förvriden ut under den stora säcken: en häxa som knogar på sitt byte av onda och listiga tankar. Gårdskatten med sina kisande och gnistrande ögon sköt rygg bakom henne. Katten hade för länge sedan slutit sig helt till Adèle.
Johan blev riktigt rädd för henne, men hon ropade på honom.
- Så hjälp mig då! sade hon otaligt och befallande
När hon var ensam med Johan, brukade hon gärna denna ton mot honom, därför att hon ansåg honom vara en underlägsen varelse, en tokig. Johan lyfte nu lydigt upp säcken på sina axlar. Adèle öppnade källardörren bakom kökstrappan för honom. Hon och Petra hade samma källare, ty det fanns icke någon till arrendatorns hus. Adèle gick före honom nedför trappan. Johan kom stapplande efter. En kall, rå luft slog emot honom. När Adèle öppnade dörren längst nere, ven en stor råtta förbi dem. Johan gick ett par steg och satte ned säcken med en duns. Adèle tände lyktan hon haft med sig. Hon var alltid mörkrädd, till och med nu mittpå dagen.
Källarvalvet såg ut som ett fängelse. Ett litet gallerförsett fönster högt uppe i väggen släppte sparsamt in dagern.
- Nå, så kom då, sade Adèle snäsigt, det är längre bort.
Åter lyfte Johan säcken. Han kände en instinktiv avsky för Adèle och fick en plötslig lust att slänga den tunga säcken över hennes magra gestalt. Men så snavade han över något. Det var en butelj. Den rullade framför hans fötter och gav en klang av glas ifrån sig.
- Men var då försiktig, sade Adèle hest. Det där var en av gummans dyrbara gamla vinbuteljer. Petra har dem förvarade där borta i hörnet. De få väl stå och mögla bort, tills Petra firar bröllop.
"Gumman", det var Petras faster, den för nio år sedan avlidna änkefru Laura Löwenström, vilken haft ett litet vinförråd, som ännu var nästan orört. Johan lystrade till. Åter satte han ned säcken, och nu bannade icke Adèle honom.
- Var finns vinet? frågade Johan nyfiket.
Adèle gick ett par steg framåt, och lyktans sken träffade några bukiga buteljer med förgyllda och röda lack i ett hörn. Hon såg på Johan. Hans ögon glänste till. Han gick fram och lyfte en butelj mot ljuset.
- Ack, sade han viskande. Det är gammal bourgogne, det här.
Lusten efter att dricka sig rusig, som låg på lur inom honom, vaknade. Han fingrade på det röda lacket och gav Adèle en skrämd sidoblick. Hon visste att han icke fick dricka, att de goda människorna här vakade över att han inte skulle komma åt något. Hon hatade de där människorna, Hans, Betty, Petra, som inbillade sig att deras skinn var finare än hennes. Hon ville göra dem ont. Hon sade:
- Drick ni. Petra kommer inte att märka något.
Johan gick ett par steg bort. Buteljen satt ännu mellan hans fingrar. Den brände honom. Han tyckte sig instängd i den dunkla källaren med den onda Adèle. Hade då trollen lurat honom hit ned? Samma lust att slå till, som han nyss känt mot Adèle, kom åter över honom. Men det var buteljen han ville vrida halsen av. I en stråle skulle det heta röda vinet spruta rätt in i hans torra strupe. Han skulle ryta av fröjd. Åren närmade sig honom, åldrandets år, med grå och vissna löv.
Han fick tag i en liten träpinne på golvet. Med den knackade han bort lacket. Så stötte han ned korken i flaskan. Det röda vinet rann over hans händer som blod. Han lyfte buteljen och drack i stora klunkar. Adèle satte händerna i sidorna och gapskrattade. Han såg så löjlig ut. Johan tog ett par vacklande steg över golvet och sjönk ned på en hög potatis. Potatisar rullade åt alla håll, men han tryckte sig hårt ned på högen och satt snart stadigt. Nu hade han känt vinets smak. Han tog ett par klunkar till. Ovan som han var att dricka något, steg vinet honom strax åt huvudet. Med buteljen i ena handen och ansiktet glödande av värme betraktade han Adèle. Nu tyckte han att hon såg trolsk ut. Hennes ögon skeno, munnen var dragen i ett perverst leende. Hon njöt.
- Kom och sitt här, skrek Johan och slog handen i potatisen.
Adèle gick med på skämtet. Hon närmade sig Johan och satte sig försiktigt bredvid honom i potatishögen. Katten hoppade upp och tog spinnande plats i hennes knä, stirrande framför sig med uppmärksamma ögon. Med en plötslig rörelse, som om hon själv vore en inställsam katta, lade Adèle sitt huvud mot Johans bröst.
- Nu har du både vin och flicka, gnolade hon.
Hon var vild av förstörelselusta. Johan betraktade förvirrat det bleka håret, som föll ned på hans rock. Hon hade kallat honom du med hånfull röst, men det brydde han sig inte om. Från hennes kropp spred det sig en iskyla över till hans. Nyss hade han varit varm, nu var han kall. Vinet skulle hjälpa honom.
Han drack igen och sjönk tillbaka mot väggen. I den heta röda drycken blommade sommaren. Den brast ut runtomkring honom. Källarvalvet blev en lövsal. Blommor i prunkande färger klängde nedför väggarna och berörde smeksamt hans panna och kinder. Ack, det regnade blommor över honom. En stor humla surrade. Den började inne i hans huvud, slog med lätta slag mot väggen på hans höga panna, den borrade ett litet hål, det stack till som en häftig smärta, och humlan flög ut ur hans huvud. Nu rörde den sig i cirklar kring hans hjässa. Det surrande ljudet hördes mera avlägset, så kom det tillbaka med fördubblad styrka. Hela hans kropp tycktes surra som humlan. Det pickade och stack i alla lemmar. Nu bröt solen fram. Och solen trängde in i honom. En väldig kula av eld, som dansade runt med svängande väderkvarnsvingar i hans bröst.
Han grep i luften efter blommorna. De rörde sig framför honom i yrande takt, som om också de fått vingar. Dessa blommor han älskat så mycket... De gledo mellan hans fingrar och flögo tätt förbi honom. Den röda rosen seglade med utslagna blad, violen gungade på sina fjärilsvingar, blåduvan från rabatten i hans trädgård tumlade tungt omkring. En lilja, bländande vit, vecklade ut sin kalk. En stark doft steg upp från liljans svala djup, som om en korgosse ivrigt svängt sitt rökelsekar.
Nu hade Johan druckit ur hela buteljen. Han kastade den bort över golvet, och den rullade med ett tomt ljud några varv och blev liggande. Johan försökte resa sig. Då rörde hans händer vid Adèles hår. Hon hade icke flyttat sitt huvud från hans bröst. Hennes hår kändes som dött gräs. Blommor föllo icke längre omkring honom. Det var som om de med ett slag vissnat, och nu rymdes de alla i hans hand som vilade på Adèles hår.
- Dö-dö, mumlade Johan. Dö-dö!
Orden gjorde honom förskräckt, fyllde hans mun med en bitter smak. Adèle lyfte upp sitt ansikte mot honom. Alltjämt log hon.
- Du är full! sade hon.
Johan blev plötsligt vred. Men i stället för att slå till henne, som det var hans avsikt, kysste han hennes bleka mun. Hon stötte hastigt undan honom och sprang upp. Hon vred sig av skratt.
- Johan har kysst mig, skrek hon. Du som är tokig, du har väl aldrig haft någon att kyssa? Johan, som också rest sig, tog ett steg tillbaka.
- Tokig, sade han med en underligt låg och darrande röst. Är jag tokig?
- Ja, sade Adèle elakt. Inte är du klok! En stor karl, som aldrig gör något riktigt och som pysslas om som en barnunge av sin gamla dadda...
Johan tyckte att lyktan, som hon nu lyfte i handen, kastade sitt sken på de innersta gömmena i hans själ. Med denna klarhet, som ibland med ens kommer över en drucken och som liknar den kvalfulla minut, då en sinnessjuks förnuft plötsligt lyser upp för att strax åter slockna, såg Johan nu sig själv. Ett förvuxet grinande barn hoppade fram ur hans hjärta och dansade med tokroliga krumbukter framför honom. Men när han betraktade den besynnerliga varelsen närmare, förstod han att den icke heller kunde vara ett barn. Dess hår var grått, ansiktet hade en åldrad mans veck och fåror. En dvärg, som aldrig kan bli en vuxen människa, ser ut just så. Ack, det var han själv! Stora tårar sköljde över hans kinder. För första gången grät Johan von Pahlen över ett långt och förfelat liv.
Han rusade ut ur källaren, Med stora vacklande steg och fäktande armar sprang han genom parken och ned på landsvägen. Han rusade hem. Han kom fram till sin lilla stuga, som låg där stilla i solskenet. Ingen var hemma. Gamla Sara var med de andra i brygghuset.
Johan stod i salen och såg sig omkring med ett förvridet leende. Papegojan stirrade känslolöst på honom med sina runda gula ögon. Kanariefåglarna drillade. Den lilla vita hunden kom tassande, men då Johan icke som eljes gav den en klapp, satte den sig en bit ifrån honom och gläfste sorgset. Det lät som om den snyftade. Johan böjde sig fram mot papegojan. Hans röda och feta händer vilade knutna på bordet. Fågeln smällde föraktfullt med tungan och stirrade tillbaka. Denna blick i papegojans runda ögon kände Johan väl igen. Så brukade människorna, de kloka människorna, betrakta honom. De hade aldrig förstått hans glada krumsprång, hans kärlek till blommor, hans förskräckelse för siffror och pengar. De byggde en värld av siffror med gyllene slantar till golv och tak. Och där passade inte Johan.
Han började gå omkring i rummet. Blodet rusade i hans ådror. Det surrade alltjämt i hans huvud som av en jättehumla. Han strök utefter väggarna med darrande fingrar. Han smekte möblerna, han snuddade vid den röda bordduken med dess broderade blommor. Här hade han bott alla dessa år, och Sara hade förmanat honom:
- Spill inte på sig, Johan. Torka fötterna på dörrmattan, Johan!
Nu var han redan en gammal man. Det brann en brasa i kakelugnen. På byffén stod en bricka med smörgåsar och mjölk. Sara hade varit hemma och ordnat för honom och gått igen. Han tyckte han hörde den lilla gummans steg ännu knarra i golvtiljorna. Så hade hon dag efter dag, år efter år, tassat omkring honom. En liten slug och behändig gumma, som hade matat honom med smörgås och givit honom mjölk att dricka. Hon hade sett till att han haft det varmt och mat att äta. "Pysslat om honom som en barnunge", hade Adèle sagt.
Men var det väl Saras fel att han förblivit ett barn, en förkrympt trollunge, som här hade haft sina lekar?
Johan öppnade med skälvande händer kakelugnsluckorna, Han brände sig på fingrarna, men märkte det icke. Han var så varm ändå. En eldbrand föll på golvet. Den lilla vita hunden for förskräckt tillbaka, men Johan stod stilla. Han såg elden fara fram mot stråmattan. Han makade inte undan branden. Nu knastrade det muntert i mattan. Det lät som när en hungrig med vild aptit tuggar ett stycke torrt bröd. En eldslåga fattade tag i bordduken. Det gick på ett ögonblick. Det färgrika yllegarnet brann. Johan makade litet på sig. Hans blick klarnade. Han hade alltid älskat eld och att se det brinna. Kanariefåglarna tystnade med sin sång, när ett rökmoln trängde fram till deras bur. Papegojan flyttade oroligt sin tunga kropp. Den lilla hunden vädrade med lyftad nos och sprang så fort ut genom dörren. Johan gick fram till papegojan.
- Jag tror du är rädd nu, sade han och log brett. Du är tokig, du.
De där orden, som trängt som vassa pilar in i hans bröst, blev han inte kvitt.
- Du är tokig. Du blinkar, din tok, upprepade Johan med höjd röst.
Och nu, när han skrek orden högt, kändes det äntligen, som om han droge ut pilarna ur sitt bröst och slungade dem ifrån sig. Han suckade av lättnad.
Han var inte tokig. Det var papegojan som var tokig. Hon, som satt där och rullade sina otäcka gula ögon. Men Johan hade medlidande med alla levande, också med en tokig papegoja. Som om han icke hade haft något annat att göra, nu när det brann i hela rummet, tog han försiktigt papegojans bur och lyfte den ut genom fönstret. Han hoppade själv efter och bar buren utom grinden.
- Sitt nu där, din tok, sade han muntert.
Strax var han tillbaka igen. Röken kändes nu kvävande. Eldslågan hoppade upp mot väggen. Han lyfte på samma sätt ut kanariefåglarnas bur, och inte heller akvariet med guldfiskarna glömde han. När han kom ut genom fönstret för sista gången, brann det i hans rock. Då tog han av sig den och slängde den in i rummet. Som han likväl kände sig het, kastade han sig ned i det friska gröna gräset en bit från stugan. Där rullade han runt och blev liggande med ansiktet vänt mot himlen.
- Ack du underbara rymd, sjöng det inom honom. Ljus och blå och sval välver du dig över ett litet brinnande hus. Du skulle kunna sänka dig ned och släcka den fasliga brasan, men du älskar allt som brinner och lyser. Solen och månen och stjärnorna, som äro millioner, trycker du i din famn. De värma dig bara. Du lyser av deras sken. Du vill ha hela jorden brinnande under dig i evighet. Och då skola stjärnorna bli doftande blommor, underbara i sin klara skönhet. Stjärnblommor. I deras brinnande kalkar skola de rena människosjälarna gunga, också de tokigas själar, de som äro barns själar, fast de bott i gamla och skrumpna kroppar. När de sluppit ut ur sitt fängelse, äro de icke längre förkrympta. De passa i en stjärnas kalk. De äro en ljuv sång, som fyller evigheten med glada röster. De äro klara himmelens droppar, som återspegla det ljusblå livet.
Å, vad jag är lycklig! Det brinner så festligt. Jag svävar mot stjärnorna och har bränt vad jag ägde på jorden. Kanariefåglarna släpper jag fria. Jag har varit som de. Fängslad innanför fönster och dörr. Kedjan jag släpade på bränns bort. Papegojan kommer inte att bry sig om friheten. Flyg, fula fågel! Vingarna äro tunga och din kropp också. Du kommer att längta tillbaka till buren och pinnen du satt så majestätiskt på. Du skall trivas hos min svåger majoren i hans brandförsäkringsbolag och plocka siffror med din krokiga näbb. Plocka du! Majoren skriver upp siffrorna, därför att han är lik dig, med en tjock tunga, som smäller föraktligt, och ögon, gula och onda, som rulla runt i hans trånga skalle. Nu brinner det i alla fall!
Jag plockade också siffror hos honom. De stå bredvid varandra i rader i en tjock bok i ett mörkt rum. Jag lade dem tillsammans, och så räknade jag galet. Det är det bästa arbete jag gjort här på jorden. De kloka räkna alltid rätt, och de galna räkna fel. Men till slut blir det ändå de galnas matematik, som Gud kommer att anse vara den högre. När jag klättrade upp till Tage på stegen i trädgården, gav han mig en sällsynt växt. Den hittade han, för att han skolkat från skolan. Den växten brinner nu där inne. Men det gör ingenting. Också blommorna längta att få kasta sina höljen. Allt som är bundet vid jorden avundas fåglarna deras vingar. Friheten ger vingar, så att vi nå det fjärran land våra tankar alltid sökt.
Johan vände sitt lyckliga ansikte mot huset. Flammorna slogo ut genom fönstren. Det rökte från alla hörn. Väggarna bågnade, nära att störta samman. Då kände han en varm tunga slicka sina kinder. Det var hans lilla hund, som kröp ihop intill honom, skrämd och vänlig.
- Du smeker mig, mumlade Johan rörd. Så smekte mig min mor, när jag låg hjälplös i hennes famn, ett litet naket djur, som hon fött med sådan vånda till världen.
Plötsligt slog Johan ut med armarna. Han gav till ett rop. Det pressade sig fram ur hans strupe och slapp löst över hans läppar, En döendes rop. En nyfödds rop. Det var hans hjärta, som flög ut ur kroppens fängsel. Högt uppe i det blå drillade en lärka, som om den blivit förryckt av den underbart sköna dagen.
De kommo dit nästan alla på en gång: gårdens folk, den gamla Sara, Petra och Angela, som åkt hem från stationen, Betty och Hans och Edla. De flyttade Johan bort från den brinnande stugan, som karlarna förgäves sökte släcka. Den lilla hunden snodde mellan dem och slickade deras händer, så snart han kom åt.
De stodo runtomkring Johans döda kropp. Han log så underligt. Hans händer voro fyllda med gräs, som de i dödskampen ryckt upp från marken. Adèle, som sett honom, hade flytt sin väg i skräck.
- Ack, min gosse, sade Sara med darrande mun. Mitt lilla barn!
Och hon strök med skakande hand över hans grå hår.
Men de andra sågo på varandra med tårar i ögonen. Johan liknade
icke längre ett barn. Han hade äntligen blivit vuxen, och i de vuxnas
värld hade han icke velat stanna.
