Petra stod i salen på Ekereds stora herresäte hos sin bror Hans och såg med ett leende på barnen, som sutto runt salsbordet och drucko choklad med vispad grädde. Vem annan än Betty kunde väl hitta på att nu på sommaren ge barnen choklad i fina koppar? Det var till ära för Angela, som för första gången besökte kusinerna på granngården.
Angela hade på förmiddagen kommit åkande med Petra från Eka. De hade farit förbi nyslagna klövervallar och doftande rågåkrar, förbi dungar av hängbjörkar med ljusa smärta stammar och grenar som vajade för vinden, och ett litet stycke genom skogen med det gungande kärret, över vilket vita dunblommor spredo fläckar, som om dess gröna yta fått en hemsk sjukdom. Den lilla såg på allt med sina stora svarta ögon. Hon hade icke frågat om något. Hon satt tyst, uppmärksam, med munnen fast sluten. Petra kände sig ängslig inför denna barnsliga förbehållsamhet. Hon hade varit glad att komma fram till det ljusa corps-de-logiet på Ekered.
Petra gick ut till Betty på verandan. Betty satt där upptagen med ett handarbete. Hennes vita, litet feta fingrar med gropar vid knogarna rörde sig oavbrutet och flitigt. Dessa händer, så karakteristiska och välformade, voro en del av Bettys personlighet. I varma tryckningar och små hastiga klappar gåvo de luft åt hennes hjärtas ömhet. Då hon tog någon i handen, förstod den människan genast att Betty med detta mjuka fasta grepp gav uttryck åt en god tanke, ville önska henne välkommen. Barnen kände till dessa händer. De gåvo trygghet och ro. Då händerna om kvällarna stoppade om deras täcken eller rättade på kuddarna, jagade de också bort onda väsen från barnens drömmar.
Betty såg upp. De båda svägerskorna började samtala. På himlen, nyss så blå, steg ett svart moln. Från en rabatt med lövkojor förnams en stark doft. Luften stod stilla. Bara uppe i trädens kronor susade det sakta.
Inne i salen tittade kusinerna med tankfulla ögon på Angela. Edla, den yngsta av dem, Angelas jämnåriga, yttrade sig först. Hon tog med tafatt hand på Angelas hår.
- Så ljust, sade hon.
Angelas ljusa hår var det första, som fallit dem i ögonen. De voro alla tre mörkhåriga som Betty.
- Din mamma är död, sade den ett par år äldre Gotthard.
De tre barnen hade nu i flera dagar intresserat sig för kusinen och lyssnat i hemlighet till sina föräldrars samtal. Att Angelas mor var död, gav henne en viss överlägsenhet. Det och så det ljusa håret. Angela drack tyst sin choklad. Hon spärrade därvid ut lillfingret, härmande en fru, som vid några tillfällen varit på besök hemma. Molnet, som steg upp på himlen där ute, närmade sig och kastade en skugga över salen.
Angela mönstrade också sina kusiner. Edla var, trots håret, lik sin far, med ett blekt lillgammalt ansikte. Hennes rygg var litet krokig, som om hon ej orkat räta upp sig. Gotthard var vacker med spelande nötbruna ögon, men Sven, redan stor enligt Angelas tanke, ingav henne förtroende, ja vann genast hennes hjärta, då han hällde i choklad åt henne och såg på henne med sina svarta ögon, som hade moderns varma och öppna blick. Gotthard berättade nu att de hade kaniner. Sedan skulle Angela få mata dem med kålblad.
- Du har väl inte varit så mycket på landet? frågade Sven.
Angela blev röd. Hon stammade. Nej, hon hade bott i staden. Hon var litet blyg och kunde ej prata så snabbt som de andra. De voro ju också hemma här. Genom den öppna dörren till verandan ljödo Petras och Bettys röster. Långt bortifrån, kanske från ängen, där man körde in säden, hördes en kvinna sjunga entonigt på en sång.
- Vi skola visa dig allting - allting, sade Gotthard, och Edla upprepade med rösten tjock av choklad och kaka:
- Allting!
Deras rike föreföll dem så stort - kolossalt, då de nu skulle göra det bekant för den lilla ljushåriga, som aldrig sett det. Dagen skulle icke räcka till, icke den dagen och icke en annan. De togo henne emellan sig och förde henne upp i skolrummet. Det var en stor sal, en del av vinden, som blivit omgjord till rum. Dess tak sluttade nedåt och gav hela rummet ett besynnerligt utseende. Man nådde taket med handen nära fönstret, men vid motsatta väggen försvann det, stött av bjälkar, högt över ens huvud. Ett fyrkantigt fönster där uppe gav ljus åt ett bord mitt i rummet. På det stod en jordglob. Kring bordet och i hörnen voro stolar och pallar utplanterade. Många gamla möbler tycktes ha samlats här, sådana, som icke behövts i de andra rummen. De voro nötta och av alla fasoner. Där funnos också ett par små pallar broderade i stramalj och en nedsutten soffa med karmstöd. I en öppen spis voro vedkubbar inlagda. Det var ett sådant rum där barn måste trivas, där de kunde slå ikull stolarna och leka tåg med dem eller breda filtar över dem och ha dem till tält.
Här uppe blevo barnen också genast mera förtroliga med varandra. Angela skrattade till och med. Hon beundrade rummet. En ny värld öppnade sig för henne. Hon skulle läsa här på vintern, leka med Edla och Gotthard, lära sig främmande land på den stora jordgloben. Det var så olikt klassrummet i skolan där hon gått. Något lustigt, något som eggade hennes fantasi.
Det blev helt mörkt i rummet. De hörde mullret av åska. Regndroppar föllo redan tungt på taket. Den klara sommardagen Angela farit ut i hade förvandlats. Ett fönster flaxade på sitt gångjärn. Gotthard sprang fram och stängde det. Redan öste regnet ned ute i trädgården, ett åskregn stritt och dovt, som plaskade mot rutorna och lät forsande rännilar rinna utmed glaset. Då hände något som gjorde att Angela sedan länge mindes det första besöket i skolrummet.
Dörren ut till vinden gled upp, och in steg en varelse som kom dem alla att skrika till av förskräckelse och häpnad. Det var en ung vacker flicka, klädd i något skirt och ljust. Hon hade tungt, blåsvart hår, och virad kring det och över den vita breda pannan satt en krans av gula rosor, och en girland av rosor, gula även de, föll ned från axeln till hennes fötter. Hon kom in, högtidligt och tyst, glidande med långsamma steg mot barnen. Hennes granna svarta ögon sågo framför sig med en melankolisk blick. Rosorna fyllde rummet med en het och kvalmig doft.
- Agda! ropade Gotthard och hoppade omkring i vild förtjusning.
Det var barnjungfrun, som klätt ut sig för att glädja dem. Hon var en flicka på ungefär aderton år och älskad av barnen. Hon kom från en trakt längre bort. Kanske hade någon i hennes släkt varit tattare. Hon såg inte ut som en svensk bondflicka. Allra minst nu med de gula rosorna kring håret. Det växte fullt av sådana i trädgården där nere. Angela som såg på henne halvt förskrämd utan att veta vem hon var, tyckte att hon stigit ut ur en rosenbuske. Trädgården, som Angela för ovädrets skull ej ännu sett, bar fram sina skatter, blottade doftande sin hemlighet för henne. De gula rosorna lyste som små lågor i halvmörkret.
Agda slog sig ned i den stora stolen, där lärarinnan eljes brukade sitta, och började berätta en saga. Hennes röst var mild och mjuk. De små bruna händerna rörde sig. Hon sträckte dem framför sig liksom för att mäta upp en väglängd, då hon talade om hur barnen i sagan gingo till skogen långt bort, hon formade dem till en skål eller lade fingrarna över varandra för att plötsligt slå ut med dem, låtsande att en liten fågel flög. Det var denna livlighet, denna milda röst de tre syskonen älskade. Ofta sedan under lektionernas möda skulle Angela tycka att lärarinnan förvandlades till Agda, och mitt i vintern skulle hon förnimma doften av gula rosor. Då kunde lärarinnans pekpinne som fördes utmed skolkartan med ens få vingar och dess torra rassel mot kartbladet bli till ett väldigt sus, medan sagans fågel styrde bort mot ett blånande, underbart land. Petra stannade i dörren, när hon fick syn på den sällsamma flickan. Hon kom upp för att hämta Angela, då det var tid att fara hem. Angela märkte henne inte. Hennes svarta ögon voro strålande, fulla av liv. För första gången med Angela fick Petra ett hugg i bröstet av ängslan och oro. Hur skulle hon kunna leda detta barn, som hon icke alls kände? Ett främmande barn, en annans dotter.
Petra och Angela foro hem igen. En annan dag skulle Angela komma och stanna längre. Nu sken solen åter, men regnet föll ännu. Det glänste som tunna metalltrådar i ljuset från ett vitt moln, som rörde sig på himlen.
Plötsligt skyggade hästarna till litet, och vagnen stannade.
- Ack Johan, är det du? sade Petra leende.
En storväxt man steg fram till dem med vänligt lysande ansikte.
- Detta är Hugos dotter, sade han med lustigt rullande röst.
Utan att fråga om lov klättrade han upp i vagnen och satte sig på baksätet. Hatten höll han i handen. Han var omkring femtio år. Hans ansikte var rödlätt och fylligt med en stor böjd näsa, en hög panna, slät och utan fåror som ett barns, och ögon blå och klara som sjövatten. Grått yvigt hår reste sig för vinden och svallade mjukt och tjockt omkring hans vackra huvud. Han såg så glad ut att Angela började le mot honom. Då nickade han flera gånger mot henne och lade armarna i kors över sitt breda bröst.
- Så vackert det regnar! sade han och sträckte ut handen, på vilken några regndroppar föllo. Ha ni hört askan? fortsatte han. Det har mullrat och dånat uppe i molnen, som om Gud varit ond över något. Gud är nog en bister herre. Jag tror han är vred för att bönderna ha slagit klövern för andra gången. En sådan synd att skövla de doftande ängarna!
Och han pekade ut över en vall, vilken de just foro förbi och som stod snaggad och bar.
- Jag är också ond, utbrast han och visade leende sina vita tänder. Jag vill ha klöver och prästkragar på mitt bord. Och ibland avbildar jag en blomma, då jag arbetar.
Han sade icke vad han arbetade med, och ej heller sade han vem han var, men då han stigit av vid en liten röd stuga i skogsbrynet, berättade Petra att det var en släkting till dem. Han var en kusin till hennes far, och under de sista åren hade han med en gammal trotjänarinna bott i den där stugan.
- Han är inte som andra, sade Petra. Kanske inte riktigt klok. En gång hade han en syssla på ett kontor. Men han kunde inte sköta något ordentligt. En rik svåger, som skämdes för honom, ville sätta in honom för livstid på sjukhus. Men de andra släktingarna tyckte synd om honom och menade att man nog kunde ha honom här på landet. Han är så snäll.
De körde in på gården. Angela gick uppför trappan. Framför sig
tyckte hon sig ännu skymta de nya ansikten hon sett under dagen. Över
dem alla log lyckligt och gott, som ett slags vis Gud Fader, Johan med
sina blå och klara ögon.
