Angela vande sig snart vid att stiga tidigt upp och följa Petra till hönsgården, där hönsflickan redan börjat sitt arbete. Det var dagg i gräset. Ofta vilade en tunn vit dimma ännu över marken och äppleträden stodo tunga av mognande frukt. I köksträdgården växte salladshuvuden, persilja och morötter. Här och där glänste spindelnät, bredande ut sig emellan bladen som finaste spetsverk. I ärtsängarna stodo smala käppar för att stöda den härva av grönska som så här års nådde högt över Angelas huvud. Ärtskidorna, svällande av ärter, drogo ned bladrankorna. Somliga lågo uppspräckta på den fuktiga jorden, visande en tandrad av gröna jämna ärter.
Angela trängde sig in i ärtsnåret, fick duschar över sig av vattendroppar, som vilat på bladen, och stoppade en handfull ärter i munnen. De voro söta och kalla och knastrade lustigt, när hon tuggade dem. Luften var så frisk dessa morgnar. En syrlig doft från daggbestänkta blommor och fuktig mylla fyllde den. Ibland omvändes Angela plötsligt av en ljum luftvåg, det var på de ställen av sandgången, där solstrålarna redan hunnit värma från solens uppgång. Då stod hon stilla, häpen, och så tog hon med återhållen andedräkt ett par hastiga steg framåt igen och kylan och skuggan slogo ett par kalla vingar omkring henne.
Från alla håll hördes ljud och stämmor. På ängen råmade korna, en lie vässades, tuppen gol, en trast ropade och lockade, en vagn kom rullande förbi på landsvägen. Det var dagen som vaknat. Den blanka skinande dagen, som bredde ut sin väldiga blomkalk att fyllas med glittrande solljus.
I hönsgården stod tuppen på ett ben och såg sig stolt omkring. Han var den första att rusa till och under hugg och bett fösa bort de feta skrockande hönorna, då Angela och Petra kastade ut nävar av korn. Angela hade roligt. Hon följde Petra och letade efter ägg. En höna flög kacklande och hetsig upp, och Angela tog det varma ägget i sin hand. Petra plockade ofta ett helt förkläde fullt med ägg, så gingo de upp på verandan, där frukosten stod framdukad. Angela blinkade sömnigt mot dagern, där hon satt med sitt mjölkglas. Solskenet flödade över gårdsplanen. Vita kiselstenar blänkte. De stora träden susade. Ibland när en vind kom farande, böjde sig de gröna grenarna och skuggor flaxade oroligt över marken.
Angela tyckte i början att dessa väldiga gamla träd, som ständigt susade och prasslade, höllo vakt omkring henne. Ända in i nattens drömmar förnam hon deras viskande röster. Hela dagen lekte hon under dem. Å, där fanns mycket att syssla med. hon byggde hus av stenar och hade tallkottar till kor. Hon sprang på gångarna och satte sig att vila nere vid sjön. Längtansfullt såg hon mot ön. Ännu hade hon inte varit där. Nere vid bryggan tvättade de kläder. Klappbräden smattrade i rask takt, vattendropparna stänkte runtomkring. En liten bit ut i sjön växte det gula näckrosor. De gungade på vattnet, de lyste i solskenet. Deras gröna blad bredde ut sig. Men alldeles intill bryggan i skuggan växte också några näckrosblad utan blommor. När Angela ivrigt drog för att få upp ett blad, kom en lång stjälk upp ur djupet. Den låg våt och tung och slemmig framför hennes fötter. Och Angela hoppade åt sidan, som om en orm kommit åt henne.
Petra, som de varma dagarna satt och sydde eller läste på verandan, såg Angelas ljusa klänning skymta än här än där mellan träden i parken. Då lät hon händerna sjunka sysslolösa i skötet. Vad hade hon då gjort? Tagit till sig ett barn, som inte var hennes. Hos Angela fann hon ett motstånd, när hon sökte lära känna henne, som hon inte väntat. Kanske det varit bättre att Betty fått hand om henne? Petra hade längtat och törstat efter ett väsen, som skulle vara hennes eget, som skulle slå ett par varma armar om hennes hals och lägga sin kind mot hennes. Men Angela gjorde ingenting sådant. Alltsedan den där kvällen hon kom hade hon icke gjort det. Hennes svarta ögon granskade bara Petra litet främmande, ja motvilligt. Tyckte barnet rentav illa om henne? Hur skulle hon komma det nära? Men när Petra började uppge hoppet och var särskilt missmodig, hände något som gjorde att Angela och hon med ens blevo vänner.
En dag, när de sutto på verandan, kom en liten flicka över gårdsplanen fram mot huset. Hon var icke större än Angela, och hon hade en korg fylld med blåbär, som hon nu med en knyckig nigning bjöd ut. Petra, som dagen förut köpt ett stort parti blåbär, vilka just nu höllo på att rensas i köket, tänkte låta flickan gå, då hennes blick föll på Angela. Hon hade halvt rest sig upp, och lutad över bordet med händerna hårt knutna mot bordsskivan betraktade hon flickan med bärkorgen. Hennes mörka ögon voro fyllda av medkänsla. Hon ville alldeles tydligt att den lilla skulle komma upp till henne på verandan. Barnet var barfota, smutsigt och sönderrivet och såg ut som en tiggerska. Hon kom väl långt bortifrån från något av ödeshemmanen på andra sidan skogen. Hennes ögon plirade i solskenet under svullna ögonlock. Och lydande en hastig impuls och alltjämt med blicken på Angela, sade Petra:
- Kom upp till oss!
Flickan steg tvekande upp på verandan. Angela log. Petra gick efter saft och kakor och smörgåsar och gav den fattiga ungen. Angela satte sig på den ena sidan om henne och Petra mittemot på den andra, medan flickan slukade smörgåsarna och kakorna och drack saft så det klunkade i hennes magra strupe.
- Ta mera! Ta mera, sade Angela oupphörligt och stack till henne smörgåsar.
Petra pratade med den lilla, frågade vad hon hette och var hon kom ifrån och fick enstaviga och skygga svar. Men det gjorde ingenting. För första gången mötte Angela Petras blick med oförbehållsamt tindrande och hängivna ögon. Deras röster flätade sig förtroligt in i varandras, Petras låga och djupa röst och Angelas barnsliga gälla.
Det var den främmande flickans närvaro som åstadkom undret: Angela kände sig med ens fullt hemma hos sig. Den andra var en utomstående som sedan skulle gå, men Angela skulle bli kvar här på verandan med Petra. Här bodde ju Angela och kunde bjuda på smörgåsar.
Då fatet blivit tomt, tog Angela det med en viktig och förtjust min och sprang ut efter mera kakor. Hon återvände med en av sina dockor under armen och visade den för den fattiga flickan. Och när hon talade, bjöd hon till att göra sin röst lika djup som Petras, fast det inte lyckades.
Sedan när Petra och Angela åter voro ensamma, log Angela ännu med lycklig min. Hon såg sig omkring, som om hon nu först riktigt fått ögonen öppna för var hon fanns. Hon granskade verandan, gårdsplanen, katten, som sträckte sig i solskenet. Allt var nu gammalt och välkänt för henne. Den där porslinskrukan borta på bordet med blå blommor målade på sin vita botten stod varje dag på verandan. Hon kände igen den, som om den var en sak hon sett i åratal och blivit väl bekant med. Ja, sedan så länge hon kunde minnas tillbaka tyckte hon sig förtrogen med doften i luften, och ljudet av prat och slammer från det öppna köksfönstret var också något, som hon alltid tyckte sig ha hört.
Och Petra! Angela lutade sig fram över bordet med klappande hjärta och glänsande blick. Petras huvud var böjt över handarbetet i knäet. Nålens svaga rassel, då den stacks genom linnet, händernas rörelser, spetsen av foten som stack fram under den ljusa sommarklänningen...
Om Petra bara ville lyfta på huvudet! Nu gjorde hon det, och Angela mötte hennes ögon tvärsöver bordet.
Då var det för Angela som om allt vad hon kände smalt samman till
något varmt och strålande, som ville få hennes lilla hjärta att
sprängas. Och med ett utrop sprang hon fram till Petra och slog sina
armar om hennes hals.
