Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 7. 16—22 Okt. - Antenn och jordledning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
20
Antenn och jordledning.
Vi äro övertygade om att av de i vårt land existe-
rande mottagareanläggningarna möjligen en på tio
fyller anspråken på god effektivitet ifråga om anten-
nen. Överhuvudtaget synes det, som om vissa fun-
damentala missuppfattningar beträffande antennen
gjort sig gällande i ganska stor utsträckning. En av
dessa är, att en stor mottagare skulle fordra en stor
antenn, och en liten mottagare en liten dito. I
själva verket är ju förhållandet det rakt motsatta.
En kraftig apparat har ju så pass stor förstärknings-
förmåga, att man kan nöja sig med ett jämförelsevis
ringa energibelopp, tillfört genomantennen. En svag
apparat, såsom exempelvis kristallmottagare, behö-
ver däremot som regel det bästa i antennväg, som
under föreliggandeomständigheterkan åstadkomma.
Till en början skola vi behandla den vanligaste
och effektivaste antennformen, nämligen utomhus-
antennen. Vi vilja till en början fastslå, att det är
höjden hos en utomhusantenn, som är den viktigaste
faktorn, icke längden. I själva verket skall man lätt
finna, att om man exempelvis ökar längden hos en
utomhusantenn från 25 till 50 meter, skillnaden i
ljudstyrka knappast blir märkbar, medan däremot
en ökningi höjden från 10 till 20 meter avsevärt för-
bättrar mottagningen. Man bör därför icke sky litet
extra besvär eller litet extra kostnader för att an-
bringa antennen så högt som möjligt. Särskilt stora
möjligheter i den vägen har man ju på landet, där
antennen antingen kan dragas till något högt träd,
en flaggstång eller en särskilt rest antennmast.
Skulle den byggnad, där mottagaren är placerad,
vara så låg, att antennen får en alltför sned riktning,
är det givetvis fördelaktigt att använda två träd,
master el. dylikt. Om master eller flaggstänger an-
vändas, gör man klokt i att på lämpligt sätt staga
desamma, så att de hålla sig raka när antennen
sträckes. Det ser nämligen dels tråkigt ut med en
krokig antennspira, dels kan den småningom ge sig
ännu mera och förorsaka svajning i antennen. Har
man ej plats för långa snedstag, kan man på masten
anbringa ett eller flera tvärstag av trä eller metall i
likhet med stagningen på segelfartyg. Det material
som användes för masterna bör givetvis tåla de på-
frestningar, som väder och vind utsätta dem för.
Vill man skaffa sig möjlighet att snabbt nedtaga an-
tennen för reparation ellergranskning, kan man förse
masten eller masterna med en Löptrissa i toppen, vari
antennen med isolatorkedja upphissas. Minimihöj-
den för en god antennkan anges till c:a 10 meter.
Antennen kan antingen vara enkeltrådig eller
dubbeltrådig. (Att använda sigav ännu flera paral-
lella trådar medför inga väsentliga fördelar.) Då
dubbeltrådig antenn användes, bör avståndet mel-
lan trådarna vara c:a 2 meter. Trådmaterialet är
lämpligen bronswire, s.k. antenntråd, av ej alltför
klen dimension. Antennens längd mellan isolato-
rerna böra aproximativt vara: förenkeltrådigantenn
30—50 meter, för dubbeltrådig 20 —30 meter. Iso-
latorerna böra vara av glaserat porslin och ej ha allt-
för klena dimensioner. I de flesta fall kan man klara
sig med en endaisolator på varje sida, men för säker-
hets skull bör man nog kosta på sig tvåstycken i se-
rie. Att använda ännu flera kan däremot närmast
betraktas som slöseri med material. Det s.k. ned-
taget kan antingen anbringas vid ena sidan, tätt in-
till isolatorn, i vilket fall man använder benämnin-
gen L-antenn, eller också exakt på antennens mitt,
T-antenn. Antenntråden liksom nedtaget böra föras
så fritt och rakt som möjligt. Om nedtaget måste
beröra eller passera tätt intill någon del av huset
eller annat föremål, bör lämplig isolering ske. Bäst
är att alltid utföra nedtagets nedre del av gummi-
isolerad kabel. För nedtagets införande i rummet
finnas olika typer av s.k. antenngenomföringar, an-
tingen i form av isolerande rör, som borras genom
fönsterramen, eller i form av platta band, som trän-
gas in mellan fönstret och fönsterposten. Samtliga
skarvar på antenn och nedtag måste noga lödas,
då antennen givetvis i hög grad är utsatt för regn
och fukt. Man gör klokt i att tid efter annan kon-
trollera dessa lödningar, resp. göra om dem. Anten-
nen bör ägnas minst lika stor uppmärksamhet som
själva mottagaren. Antennen bör sträckas i rikt-
ning mot den eller de stationer man önskar mottaga,
men är ej detta möjligt, kan riktningen vara vilken
som helst. På grund av amatörantennens i de flesta
fallringa längd i förhållandetill sändarens våglängd,
blir nämligen riktningsverkan relativt obetydlig. —
Man hör draga antennen så långt som möjligt från
kraftledningar, elektriska motorer, laddningsaggre-
gat, transformatorstationer etc. för undvikande av
störingar. Blir man nödsakad draga den över eller
under kraft- eller telefonledning, skall antennen
korsa ledningen, om möjligt i rät vinkel. Det behö-
ver ej påpekas, att följderna kunna bli allvarliga, om
antennen faller ned på kraftledningen.
(Radio-Lyssnaren.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
