Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 8. 23—29 Okt. - »La grande polonaise» - Kortdistanstelegrafering med ramantenn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
22
»LA GRANDE POLONAISE».
En liten intim krets var en stilla sommarkväll
samlad hos författarinnan George Sand: Liszt,
Chopin, grevinnan d’Agould och värdinnan själv.
Samtalet hade domnat bort och i tystnaden och
skymningen fylldes sinnet av en ljuv melankoli.
George Sand föreslog, att man skulle göra lite
musik. Liszt satte sig vid flygeln och efter ett
kort briljant preludium började han spela en
»grande Polonaise» av Chopin. Denne hörde upp-
märksamt på, men blev efter en stund märkbart
orolig och även de andra kunde icke undertrycka
en känsla av förvåning. Under inverkan av de
eldiga rytmerna föredrog Liszt polonäsen rikt ut-
broderad med egna variationer. Chopin blev allt
otåligare och yttrade slutligen med undertryckt
skärpa: »Min käre vän, om du gör mig den äran
att spela ett av mina stycken, så spela det också
så som jag har skrivit det. Jag anser, att endast
Chopin har rätt att variera Chopin.» Liszt kände
sig ingalunda stött av tillrättavisningen utanreste
sig och sade artigt: »Gott, spela du själv!» Chopin
slog sig ned vid instrumentet, när i samma ögon-
blick en stor nattfjäril kom flygande genom det
öppna fönstret rakt i ljuslågan, .så att den slock-
nade. Chopin bad, att man inte skulle tända lju-
set —han ville inte, att hans ansiktsuttryck skulle
förråda den smärta, som Liszt, helt visst oavsikt-
ligt, tillfogat honom.
Chopin spelade sin »Grande Polonaise» så hän-
förande som endast han kunde återge sina verk.
När han slutat, räckte Liszt honom handen sä-
gande: »I sanning, käre vän, du har rätt! Ett genis
verk äro heliga, det är helgerån att röra vid dem.
Du är en diktare i toner, jag är bara en virtuos.»
Chopin tryckte vännens hand: »Var och en av oss
har sin egenart, Franz, och det är helt säkert bäst
så.» —
Några dagar därefter satt man ånyo tillsam-
mans ute iparken. George Sand hade läst några
kapitel ur sin nästan avslutade roman »Leone
Leoni». Skymningen tätnadeoch födde en allmän
längtan efter musik. Chopin, som alltid var be-
redd att spela, när han kände att han därmed be-
redde sina åhörare en verklig glädje, efterkom
denna önskan, för vilken Liszt gjorde sig till tolk.
Man begav sig in i salongen, Liszt drog för alla
draperier och släckte ljusen. När Chopin skulle
sätta sig vid flygeln, viskade Liszt några ord i
hans öra och, utan att de närvarande märkte det,
intog han Chopins plats. Ånyo ljödo de eldiga to-
nerna från »la grande Polonaise». »Storartat’—
härligt», viskade de hänförda åhörarna, »så kan
endast Chopin spela Chopin!» De sista ackorden
förklingade, Chopin tändeljusen, och förvåningen
var obeskrivlig, när man sågLiszt sitta vidflygeln.
»Har jag rehabiliterat mig, Frederic?» frågade han
med ett älskvärt leende. Chopin tog vännen i
famn. »Också jag trodde som de andra, att det var
Chopin, som spelade», sade han, »du är en tusan
till karl, Franz, och du kan vad du vill!»
KORTDISTANSTELEGRAFERING MED
RAMANTENN.
I våras höll ingenjör Björklund vid Fälttelegraf-
kårens radiokompani ett föredrag inför Stockholms
radioklubb, vilket beskrev några apparater för
såväl sändning som mottagning med ramantenn
å korta avstånd samt med dessa utförda försök.
Saken möttes med stort intresse, och klubben har
under sommaren utfört ett par apparater av detta
slag, som bl. a. voro i fälttjänst under sommarens
stora scoutläger utanför Saltsjöbaden, fastän in-
tressena där voro alltför mycket splittrade och
ägnade åt de utländska gästerna och lägerlivets
övriga sensationer för att de skulleådraga sig nå-
gon större uppmärksamhet.
Apparaterna, som utgöras av små nätta lå-
dor i mahogny, till vilka var sin ramantenn om
0.75 4 m2, yta fastskruvas, demonstrerades den
13 september inför klubbmedlemmar av ingen-
jör A. Djurberg, som även redogjorde för de
räckviddsförsök, som utförts med desamma.
Sändningseffekten är mycket ringa; samma rör
användes som oscillator vid sändning och som
detektor vid mottagning, endast med högre
anodspänning i förra fallet. Våglängden är c:a
60 m med ganska liten variationsmöjlighet och
räckvidden några få km. Försöken ha hela tiden
gällt den utefter marken fortskridande vågen,
som på korta våglängder snabbt dämpas ned och
försvinner. Den bekväma och föga skrymmande
ramantennen har ju också den nackdelen att dess
strålningsmotstånd är synnerligen ringa. Att ned-
bringa dämpningen i ramkretsen så långt att god
antennverkningsgrad erhålles möter nog stora
svårigheter.
Varje försök att uppnå resultat med bekväma
transportabla stationer är emellertid av sitt stora
intresse, och det är ingalunda omöjligt att fort-
satta experiment kunna öka apparaternas efek-
tivitet högst väsentligt, så att dekunna bli nyttiga
kommunikationsmedel för utflykter och fältöv-
ningar. Konstruktörerna själva hoppas att detta
skall lyckas i sådan mån att de skola kunna an-
vändas även för telefonförbindelse över en eller
annan kilometer. (R.-A:n)
V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
