| 5 |
att sjunga, när man går till sjöss och segels.
Allsvåldige Gud,
vars löften och bud
är världenes regel,
vår trygghet och grud!
Här hissar sin segel
och vänder sin spegel
Din seglande brud.
Så styrk nu vår håg
i tron att betänka,
att oss ej skall dränka
den svallande våg!
Ack, känns vid Din ord,
kom till oss ombord!
Vår själ då ej fruktar.
Du styrer och tuktar
hav, himmel och jord.
| 6 |
Men först med en hast
oss skilj vid den last,
vårt hjärta månd’ kränka
och ger ingen rast,
som lätt kan oss dränka,
vår farkost försänka
och bräcka vår mast!
Lät intet bli kvart
av kontreband-varor,
av syndige snaror,
som hindra vår fart!
Var nådig, var öm,
vårt brott Du förglöm,
och till samma färden
som förriga världen
Din barn ej fördöm,
men fräls utav våde!
Det länder Din nåde
till evigt beröm.
| 7 |
O Frälsare kär,
vårt högsta begär,
bland himmelska namnen
Ditt ljuvligast är!
Vi löpe ur hamnen
och Dig uti famnen.
O Jesu, bliv när!
Stig med oss till skepps!
Gör nu såsom fordom:
med kraftigom ordom
Du stormvädret näps!
Vår styrman själv var;
lät himlen bli klar;
gör vädret ej sällsamt;
lät folket bli hälsamt
och resan bli snar;
så skall Dig vår tunga
med glädje lovsjunga,
tills andan bortfar!
