Hon spirade upp vid korsets fot
på enslig grav,
ett brustet hjärta åt hennes rot
sin livssaft gav.
Hon blickade ljuvligt, hon nickade täckt
med tårstänkt kalk för nattlig vind:
den bleka purpurn i hennes dräkt
har skimrat förr på en flickas kind.
Det lästes en gåta i ungmöns blick,
som snart var stoft;
en yngling vid graven tydningen fick
i blommans doft.
