Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 6. Herre, hvart går du?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och bönens kraft skingrade efter hand de dödens
skuggor, som lägrat sig öfver deras själar. Med hvarje dag
förenade sig allt flere i det undergifna: »ske din vilje
såsom i himmelen, så ock på jorden», och i det
hoppfulla »vänd ditt anlete till oss och var oss nådig» ...
och till sist fanns där ingen, som icke kände sig fri i
sina bojor, när han med de andra höjde sin röst för att
lofsjunga Honom, frihetens Gud.
Fångvaktarne – de hette Processus och Martinianus –
hörde med häpnad ur det förpestade svalget uppstiga
fröjdefulla psalmer om Kristus, som öfvervunnit
döden. De läto upphämta Petrus och Paulus och piska
dem, till straff för det att de förbytt det värsta af alla
fängelser till ett fridens och hoppets hem. En af
bödelsknektarne stötte därvid Petrus’ hufvud häftigt mot
stenväggen, och ännu visar man, där detta skedde, märken i
muren likasom efter ett mänskligt anlete. Det dröjde
likväl icke länge, innan Processus och Martinianus, äfven
de, hade fattats af den från apostlarne utströmmande
helige anden och instämde i fångarnes lofsånger. Ur
golfvet i »Tullianum», tätt invid den pelare, vid hvilken
Paulus och Petrus voro kedjade, uppsprang en frisk källa,
hvari de döpte sina väktare och medfångar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
