Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Minnestal öfver C. W. A. Strandberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I den djupa natten hör han ur forsen dofva trumhvirflar:
de komma från gossen, som stod utpost på sin faders
graf, men icke kunde bära lifvet längre, sedan det
förbisprängande ilbudet ropat, att freden var köpt med
förlusten af Finland. I sångerna till konung Oscar I och
till kronprins Carl bryter hoppet igenom, att upprättelsen
ej skall låta vänta på sig länge. Freden hänger som en
trasig mantel kring Sveas axlar, men hon skall väl åter
taga ned svärdet och tränga sin barm inom kyllret.
Svensken har anor, som konungen skall vårda.
Samma känsla har ingifvit den sköna hymn, som,
tack vare äfven Otto Lindblads värdiga toner, nu är
vorden Svenska folksången. Skalden glömmer icke konungens
höga kall att bygga landet med lag och sätta
lås för bondens lada; men bredvid denna plikt står en
annan lika viktig, att konungen skall vara fälthöfdingen,
som fylkar våra krigarskaror mot arffienden. Striden
måste utkämpas, utgången är oviss –
»Men stundar ock vårt fall en dag,
Från dina skuldror purpurn tag,
Lyft af dig kronans tvång
Och drag de kära färger på,
Det gamla gula och det blå,
Och med ett svärd i handen gå
Till kamp och undergång!
Och grip vår sista fana du
Och dristeliga för ännu
I döden dine män!»
Denna folksång är måhända den enda, som uttalar
dödstankar öfver det folk, hvars hymn till konungen han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
