Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Minnestal öfver C. W. A. Strandberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I Riksskymningen skildras Sten Stures sista dag
och sista natt. Döende af det sår han fick i striden på
Åsunden, har han anländt till Strängnäs, för att än i sista
stunden lägga de höge herrarne på hjärtat endräktig samverkan
med Sveriges bönder till fäderneslandets frälsning.
Hvad skalden, lyssnande genom de mellanliggande århundradena,
hör honom säga, kan än i dag under meningsflockarnes
strid, hur än deras ställning till hvarandra
skiftat, vara en maning att lägga på hjärtat, till försoning
och ömsesidigt godt förstånd:
»Ha vi ej haft samma bräder
I vår gångstol litet hvar?
Samma muskelstarka fäder?
Samma stränga tukt? Och har
Samma ädla mjölk ej närt oss?
Samma tunga icke lärt oss
Stamma på vårt Fader vår?
Har ej bonden tusenåra
Goda anor, medan våra
Knappast hinna till i går?»
Men hvad denne »frihetens Messias, stungen äfven han
till blods», säger till stormännen, upptinar icke deras
själfviskhet. Så föres han, omgifven af sin bondevakt, på
släde öfver Mälaren till Stockholm. Den bistra vinternatten
kom, men utan stjärnor. En harneskklädd skara
red förbi, och man hörde ur ryttarehopen vredesord mot
Sture.
»Väpnarskarans väg, som krökte,
Gnistrade af bloss och rökte,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
