Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Det nya århundradet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
särskilt genom 1809 års förordning om obligatorisk ämbetsexamen,
men i främsta rummet måste det tillskrivas kejsarens
misstänksamhet och skuggrädsla. Den forne gunstlingen förvisades först
till Nizjnij Novgorod och sedan till Perm, där han fördrev tiden
med att översätta Thomas a Kempis’ »Kristi efterföljelse». Två
år senare fick han tillstånd att under polisuppsikt vistas på sitt
gods Velikopole i guvernementet Novgorod, anställdes 1816
såsom civilguvernör i Penza och blev 1819 generalguvernör i
Sibirien, där hans administrativa förmåga kom väl till pass vid
utrotande av mångfaldiga missbruk: två guvernörer avsattes, och
73 rättegångar anhängiggjordes mot 680 ämbetsmän, som stulit
tre millioner rubel. Till Petersburg fick han återvända 1821, men
kejsarens gunst återvann han aldrig. Efter tronskiftet kommo
hans politiska kunskaper dock på nytt till pass vid utgivandet
av en samling ryska lagar, Svod Zakonov, från och med Alexej
Michajlovitj’ tid, och en historiens ironi fogade så, att den
frisinnade Speranskij vart en av bisittarna i domstolen över de
revolutionära dekabristerna. År 1839 blev han greve och tog
till valspråk, med anspelning på sitt latinska prästnamn, den väl
motiverade satsen: »In adversis sperat». Men samma år dog
han efter ett liv, så rikt på uppslag, så fattigt på varaktiga
resultat. Speranskijs politiska livsgärning var en för tidig vårbrodd,
som snart kvävdes av den ihållande reaktionens hundraåriga
frostnatt.
Den ödesdigra omsvängningen i Alexander I:s inre politik
berodde delvis på samma politiska grunder som Katarina II:s, men
var utan tvivel ock framsprungen ur kejsarens veka, ostadiga
natur. Det var icke blott sårad fåfänga som hos farmodern, då
han fann de klena resultaten av sina lycksalighetssträvanden,
utan ock en djup förstämning över disharmonien mellan idealet
och verkligheten. Härtill kom en för Katarina II totalt
främmande mystik, som i den heliga alliansen såg en politisk försyn
för världen under Rysslands ledning och som gjorde kejsaren
till ett verktyg för allehanda tvetydiga pietister och ockultister.
Och dessa reaktionära strävanden underblåstes av det starka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
