Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Dekabristerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förevändning till ökad stränghet; efter kongressen i Troppau (1820)
triumferade »araktjejevstjinan», och 1822 stängdes alla
frimurarloger och hemliga samfund. Liksom i nyaste tid en rysk
kejsare efter sin tronbestigning varnat deputationer för »svärmerier»,
avvisade Alexander I på sistone alla reformer med det
betecknande yttrandet: »Ryssland har nog av ära. Mer behövs ej,
och den misstar sig som önskar mer.»
Den starka jäsningen inom den frisinnade, bildade
aristokratien och officerskåren tog nu sitt uttryck i politisk propaganda
inom hären, och det bildades en vitt utgrenad sammansvärjning
med två grupper, varav det s. k. Nordförbundet yrkade på
konstitution, under det att Sydförbundet var rent republikanskt.
Pestel utarbetade ett radikalt program, och tanken på kejsarmord
spökade nu för första gången i ryska hjärnor — utanför hovet.
Härtill kom 1825 »De förenade slavernas förening», som hade
förbindelser med polacker.
Om det år 1905 lyckades regeringen att, åtminstone
provisoriskt, kväva en allmänt utbredd revolution, är det helt naturligt,
att för nära ett hundra år sedan en komplott av en handfull
officerare och ett par regementen kunde undertryckas under
loppet av ett dygn (d. 14 dec. 1825), helst som sammansvärjningen
saknade energisk planmässighet och fick en mycket kraftfull
bekämpare i den nye kejsaren Nikolaj I, en trots sin andliga
begränsning och sin despotiska nyckfullhet helgjuten och konsekvent
personlighet. Den 13 juli 1826 hängdes i galgar på Petersburgs
fästningsholme fem dekabrister: Pestel, skalden Rylejev,
Bestuzjev-Rjumin, Kachovskij (»De ha fångat gäddan, men tänderna
blevo kvar») och S. J. Muravjev-Apostol (»Jag dör med de
fläckar av blod, som gjutits för fosterlandet»). Inalles dömdes för
högförräderi 61 medlemmar av Nordförbundet, 37 av
Sydförbundet och 23 av »De förenade slavernas förening». Inemot
hundra av dem fördes till det avlägsna Tjita i Sibiren, där åtta
blevo vansinniga. Det enda, odelbara Ryssland vari räddat den
gången, och en tid bortåt var oppositionslusten skenbart kvävd
i ryska sinnen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
