Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Det ryska samhällets uppvaknande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
eget parti med tidningen »Moskvitianin» (1841), upptog Bjelinskij
å zapadnikernas vägnar mot slavofilerna en kamp, som ännu är
långtifrån avslutad och som kanske aldrig blir det: kampen
mellan väster och öster, mellan Petersburg och Moskva, mellan
allmän-europeisk progress och ortodox-bysantinska traditioner.
Emot sig fick Bjelinskij i Petersburg icke blott de äkta
slavofilerna, utan ock de ultrareaktionära (med den servile författaren
Bulgarin i spetsen), några mer moderata universitetsskriftställare
(Pogodin, Sjevyrev m. fl.) samt de sista mohikanerna av Pusjkins
estetiska skola, som klamrade sig fast vid l’art-pour-l’art och
Arzamas-traditionerna. Om hans personliga stämning under den
första tiden i Petersburg vittna några utdrag i hans brev, som ej
sakna ett visst generellt intresse:
»Den förfärliga verksamheten i Ryssland pressar mig. Mina landsmän äro
israeliter, som irra kring i öknen utan att få skåda det förlovade landet...
Min kärlek till min hembygd, till Ryssland, har börjat bliva av sorgsen art.
Det är ej längre sublim entusiasm, utan en lidande känsla. Allt substantielt
hos vårt folk är stort, oomfattligt, men dess yttringar äro avskyvärda, smutsiga,
usla... Det finns intet avskyvärdare, intet orenare än »Piter», och dock har
jag därigenom ej gått förlorad, utan känner djupare och förstår bättre... Våra
lärda professorer äro pedanter, samhällets ruttenhet. Låt mig verka fritt för
samhället i tio år, och jag skall kanske återvinna min förlorade ungdom,
åter älska arbetet och finna viljestyrka igen...»
Bjelinskijs inflytande som litterär kritiker vart oerhört. Utan
föregångare att bygga på och med ett oöverskådligt arbetsfält
framför sig, utgick han från Pusjkin, i vilken han såg den
nationella litteraturens egentlige skapare och grundvalen för vitterhetens
uppblomstring. På samma gång som han konstaterade Pusjkins
epokgörande betydelse såsom den store konstnären, den där öste
ur naturens, livets och bildningens poetiska källor, betonade han
dock vådan av den pusjkinska sångmöns aristokratiska likgiltighet
för de samhälleliga problemen. »Pusjkins poesi låg just i hans
estetiska världsåskådning, och då den erkände de dåvarande
tidsförhållandena såsom obetingat nödvändiga och förnuftiga, om
också icke alltid hugnesamma, fick hans poesi en mer kontemplativ
än reflekterande karaktär. Alltigenom mänsklig, led hans sångmö
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
