Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Det ryska samhällets uppvaknande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fjättra fantasien; härtill kräves blott att vara medborgare, en son
av sitt land och sitt tidevarv, tillägna sig dess intressen och låta
egna strävanden sammanfalla med tidens; härför kräves sympati,
kärlek och en sund, praktisk känsla för sanningen, som ej skiljer
övertygelsen från handlingen, diktningen från livet.»
Utan djupare vetenskaplig bildning och utan systematiska
insikter i främmande litteraturer sökte Bjelinskij dock efter bästa
förmåga följa med de utländska företeelserna. Så t. ex. gav han
ett varmt erkännande åt Tegnérs »Frithiofs saga», som 1841
överflyttades till ryskan genom akademikern Grots präktiga
tolkning, och i en anmälan granskade han Fredrika Bremers
»Familjen eller Hemmets fröjder och lidanden» i rysk dräkt (1842).
»Man läser denna roman ej utan nöje, ty författarinnan saknar
ej begåvning. Men likasom alla alster, skrivna schematiskt under
inflytandet av en viss idé, verkar den tröttande och är mycket
tråkig på sina ställen. Författarinnan saknar ej kvinnans talang
att berätta ledigt och bra, med en viss styrka i
karaktärsteckningen. Grundtanken — att människan av naturen är danad
för familjelivet, livets enda stora lycka — är ju sann, men
något ensidig och därjämte ej alldeles ny, enär den redan uttalats
av A. Lafontaine, salig i åminnelse.»
Ett alltmer tilltagande bröstlidande, förvärrat genom det
uppslitande, jäktande arbetet, tvang honom att 1846 företaga sin
första och sista resa till utlandet. Men det var nu icke längre
den kulturträngtande »västerlänningen», utan en levnadstrött,
apatisk patient, som redan kände en fläkt av dödens kalla vinge.
I Paris återsåg han sin vän Ivan Turgenev och återknöt
bekantskapen med ungdomsvännen Alex. Herzen, men varken detta
umgänge eller världsstadens kulturskatter kunde liva honom.
Han kände endast ryssens — Fonvizins, Ivan Turgenevs,
Dostojevskijs, Tolstojs — tungsinta hemlängtan till de ryska stepperna.
Då t. ex. Turgenev för honom påpekade Place de la Concorde,
började han tala om Gogolj, och då Turgenev erinrade om att
Ludvig XVI:s huvud här fallit under giljotinen, drog sig Bjelinskij
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
