Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Gogolj
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ord lära i dödsstunden ha uttalats av Tichon Zadonskij,[1] och
sannolikt blevo de nu omedvetet upprepade ur minnet av Gogolj.
Merezjkovskij liknar i sin bok »Gogolj och djävulen» Gogolj
vid Kay i Andersens härliga saga »Snödrottningen» — historien
om den lille gossen, som fått en skärva i ögonen av Dævelens
trollspegel, så att han såg allt uselt eller i vrångbilder. En skärva,
som aldrig smälte, hade fastnat i hjärtat, så att han ej kunde
lägga rätt de bokstäver, som bildade ordet Evighet. Ja, Gogolj
hade själv fått en sådan skärva i sig; han såg markattor av
andra i sitt snilles trollspegel, men icke bjälken i sitt eget öga.
Han hade något av Chlestakov, av Mefisto i sig, den
förkroppsligade lumpenheten i snobbig frack, men med mask för ansiktet.
Han var både satan och ängel, häxmästare och asket. Men
Bjelinskijs hårda dom över Gogoljs »avfall» röjer endast en brist
i Bjelinskijs psykologiska omdömesförmåga, försvagad av
sjukdomen och grumlad av ögonblickets ädla förtrytelse. Gogoljs
lyten voro hela samhällets, och hans personliga fel härflöto ur
ett sjukligt, men alltid uppriktigt missnöje med sig själv och sin
karaktärslösa karaktär. Han kände inom sig, såsom Tjernysjevskij
år 1857 — förr fick Gogolj ej behandlas i den ryska
offentligheten! — påpekade i sin utmärkta essay, att han var skapad för
något bättre än han blev i detta samhälle, och han närde en
brinnande åtrå att bättra sig själv. Men han misstog sig om
medlen, och samhället gav honom ej de riktiga. Det fanns både
kraft och lidelse hos honom, och då han ej fann innehåll för
sin naturliga entusiasm, måste han duka under för sin tvivlande
ängslan.
Vill man rättvist bedöma Gogoljs personliga karaktär — om
hans konstnärskap finnes blott en, längesedan stadgad mening —
bör man lyssna till de skrik av förtvivlan, som i Gogoljs brev
och skrifter undsluppo detta sargade bröst under den ojämna
livskampen. »För mig måste man bedja mer än för alla andra
människor. Om Gud ej upplyser mig, skall min lott bli
förfärligare än alla andras.» Och vem kan utan djupaste rörelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
