Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII. Narodnikerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
158
ÅTTONDE KAPITLET.
med några rubel i fickan, och blev verkligen antagen som
student (vid den för prästsöner kostnadsfria militär-medicinska
avdelningen av Petersburgs universitet). På grund av någon hittills
ouppdagad förseelse av svårare slag blev han förvisad till
Sjen-kursk och Vologda, och nu begynte ett kringstrykande liv, vida
ömkligare än Gorkijs »Wanderjahre», enär det aldrig yppade sig
någon ljusning för honom. Detta friluftsliv behagade honom
dock; en anställning vid Katkovs »Russkij Vjestnik» kunde han
ej tillfredsställande sköta, och likasom Gorkij tyckte han: »Huru
skönt för en fri människa att tänka och veta, att hon är fri såsom
örnen, och att det ej finns något slut på dig, du trevliga ryska
landsväg!» Under detta hemlösa kringflackande lärde han känna
byelände och stadselände, barfotingar och krogkunder i ruskigaste
former, och tröstlöshetens mörker sänkte sig allt starkare över
hans skisser. Och själv kände han, att vodkan (alkoholen)
påskyndade hans eget slut; mitt under tårarna över en förspilld
ungdom, ett förfelat liv höres hans skärande hånskratt över
allting i världen: »Min själ ser, att den går förlorad såsom alla
andra runt omkring mig.» Han dog på universitetskliniken i
Moskva bland andra predestinerade obduktionsoffer. Men denne
av dryckenskapen härjade poet bibehöll ändå till det sista en
barnslig hjärtegodhet och en varm kärlek till sin barndoms
sydländska stepper vid Don, dem han i sina »Skisser från steppen»
förhärligat med samma känslofulla fantasi som Gogolj sin Dnjeper.
Dessa skisser äro små mästerstycken på prosa, verklighetstrogna
och på samma gång idealiserade av den sorg, som »föder
steppens son och lägger honom i tidig grav...» »Frid vare med
eder, goda, arma människor! Frid vare ock dig, min arma
fosterbygd! Det var länge sedan jag lämnade dig, och därför vet jag
ej, huru dina barn nu leva. Men jag vet, huru de levde då...»
En numera halvt förgäten narodnik är popsonen Nikolaj V.
Uspenskij från guvernementet Tula (1837—1889). Hans
byno-velletter,* som objektivt framställa skuggsidor — dryckenskap
och slöhet — i en stundom komisk ton, riktade sig mot den
* Därav fem översatta på danska av Thor Lange 1886.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
