Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XI. Dostojevskij
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
214
TOLFTE KAPITLET.
oss såsom förlorade söner, de där varit borta i två hundra år,
men återkommit lika ryska som förr, och det är vår stora
förtjänst. Men å andra sidan måste vi böja oss blott på det villkor,
att folket vill mottaga av oss mycket av vad vi medfört, ty vi få
ej förödmjuka oss inför folket.» — Härutinnan ligger en väsentlig
skillnad mellan Dostojevskijs och Tolstojs uppfattning av bonden,
ty Dostojevskij medger icke, att civilisationen såsom sådan kan
fördärva folket, och han menar, att folket skall höjas till oss, icke vi
sänkas till folket. Man skall vara en blind tolstojan för att icke
erkänna, huru mycket sundare Dostojevskijs omdöme är i detta fall.
»Det ryska folket är ungt, ty det har först nu börjat leva, fast
det existerat i tusen år, och det står sedligt högre än andra,
därför att det ej stänger in sig i sig själv, utan i varje främling ser
en broder. Det ensamt har i sitt leverne förverkligat kärlekens
och allförlåtelsens kristliga ideal. Utom sitt lands gränser har
ryssen fiender, blott så länge som de förgripa sig på hans
fosterlands integritet och på hans ortodoxa tro. Men så snart kampen
slutat, är han redo att förlåta all smälek och i den forne fienden
se en broder... Det ryska folket är en ovanlig uppenbarelse i
mänsklighetens historia, ty dess karaktär är olik det övriga Europas,
och det saknar Europas kantigheter, ogenomtränglighet och
oginhet. Ryssen känner med hela mänskligheten utan åtskillnad till
nationalitet, ras eller jordmån och finner något förnuftigt i allt,
såvitt det har allmänt-mänskligt intresse... Och den ryska
kvinnan är vårt stora hopp, en av våra garantier för vår pånyttfödelse.
Hennes trofasthet mot idéerna, hennes sedliga hållning är större
än männens.»
»På grund av historiska missförhållanden har vårt folk blivit
så hemfallet åt sedefördärv, så förvillat och pinat, att det är
underligt, att det kunnat bevara sin mänskliga bild. Men denna bild
har räddat sin inre skönhet. Den, vars hjärta klappat för folkets
lidanden och som är en sann vän av mänskligheten, skall förstå
och ursäkta den hopade, stinkande smuts, vari vårt folk är
försänkt, och veta att i denna smuts hitta ädelstenar. Döm ej det
ryska folket efter dess stygga handlingar, utan efter de stora och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
