Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XII. Profeten på Jasnaja Poljana
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
224
TOLFTE KAPITLET.
där han totalt förfuskat den historiska värdesättningen, gjort sig
skyldig till partisk ensidighet och snedvrider fakta. Han var
utan tvivel i sin goda rätt, då han framställde Kutuzov såsom
inbegreppet av ryssarnas »passiva tapperhet», vis inertiæ; men
obegripligt och orättvist förefaller det oss, att han kunde
förhärliga den vankelmodige, inbilske mystikern Alexander I, under
det att han skapar en banal vrångbild av Napoleon. »Denne
man måste avsäga sig alla anspråk på rätt och gott, ty det finns
ingen storhet, där det ej finns enkelhet, godhet och sanning.»
För Tolstoj äro »stora män endast etiketter, som ge
tilldragelserna namn, men ej ha något samband med själva saken». Den
självmotsägelse, vari Tolstoj invecklar sig, dä han gör Napoleon
till en nolla, men Alexander I till »ett verktyg i försynens hand»,
märker han icke själv, och överhuvud hör det till Tolstojs
egenskaper som tänkare och kritiker, att han har en skarp blick för
grandet hos andra författare, men aldrig märker bjälken i sitt
eget öga.
Här behöves icke närmare redogörelse för Tolstojs båda andra
mästerverk, familjeromanen »Anna Karenina» (1876) och det
skakande bondedramat »Mörkrets makt» (1886). Deras höga
värde är länge sedan känt och erkänt. Ej heller tillåter
utrymmet här ett referat av det märkliga arbetet »Uppståndelse»
(1899) — en av de underligaste och vidunderligaste romaner,
som väl någonsin skrivits, en med äkta tolstojansk bevisföring
konstnärligt formad kritik av den nutida samhällsordningen,
rättsskipningen, den sexuella moralen och den konventionella
religiositeten — en kritik, som i själva verket dock ingenting bevisar,
därför att Tolstoj vill bevisa för mycket och skjuter betänkligt
över målet genom den konstruerande klassificeringen av »goda»
och »dåliga» människor, de förra i regeln fint klädda och s. k.
bildade, de senare okunniga trashankar. Den blodlöse furst
Nechljudov, som följer den för mord anklagade och till Sibirien
förvisade Maslova till gruvfängelset, är väl en av den ryska
romanlitteraturens overkligaste och kanske mest osympatiska
skapelser, på samma gång som det dock onekligen ligger något
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
