Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XII. Profeten på Jasnaja Poljana
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
226
TOLFTE KAPITLET.
Men tyvärr kunde Tolstoj icke stanna vid detta. Med ryssens
radikala benägenhet att »löpa linan ut» drog han de djärvaste
konsekvenser av dessa teorier och förirrade sig i absurda
överdrifter. Detta skedde genom den uppskakande berättelsen »Kreu•
zer-so näten-» (1889), en ynklig historia om den äktenskapliga
svartsjukans gräsliga följder. Ehuru även detta verk icke alldeles
förnekar sin mästare, är det dock konstnärligt ojämnt, falskt i den
psykologiska argumenteringen och praktiskt meningslöst, därför
att det uppställer ett absolut oupphinneligt ideal — den
ovillkorliga kyskheten, även inom äktenskapet. Den rent docerande
efterskriften hjälper föga upp den ohållbara positionen, som för
resten kommit i en nästan komisk belysning genom den
dramatiserade motskriften »Chopin-Prélude» av hans son, den
framstående svensk-kännaren greve Lev Lvovitj Tolstoj, känd som
författare av några dramer och populära avhandlingar.
Lika ensidigt konstruerande och till ytterligheter gående är
Tolstojs uppfattning av döden, som han — i likhet med så många
ryska författare — haft tillfälle att se på nära håll och i många
former. Han hade varit närvarande vid många dödsfall både i
Kaukasien och på Krim — ypperligt tillgodogjorda i berättelserna
från Sevastopol och i »Krig och fred» — och han talar ju själv
om att han redan som barn hade en så stark förkänsla av
dödens närhet, att han för sina sista slantar köpte pepparkakor för
att få njuta av livet till det sista andedraget, eller att han till
och med som nygift (1862) var så bekajad av självmordstankar,
att han »måste gömma undan alla repstumpar».
Men detta ständiga grubblande på liv och på död väckte hos
Tolstoj ingen evighetslängtan eller odödlighetstro. För det dunkla,
som ligger bortom döden, tyckes han aldrig ha intresserat sig;
döden vart för hans nyktra fantasi endast ett slutmoment i det
sedliga livsprogrammet, och dess art gjordes beroende av det
timliga levernet. Har människan levat ett sunt liv, får hon en
smärtfri, lugn död; men har det varit lastbart eller frossande,
blir skilsmässan från livet plågsam. Häruti ligger naturligtvis en
stor och vacker sanning, och Tolstoj har i några av sina allra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
