Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIII. Den moderna samhällskritiken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN MODERNA SAMHÄLLSKRITIKEN.
265
advokater och popularitetsjäktare, som genom sofistisk vältalighet
få ett ödesdigert inflytande på massan, men i själva verket
endast främja sina egna vinningslystna intressen. På samma falska
grundval stå demokratiens majestät, partiväsendet och den
mi-nisteriella ansvarigheten. »Det är sorgligt och bittert att tänka, att
det på den ryska jorden funnits och finnes människor, som
svärma för dessa lögner och att det finns professorer, som
framställa konstitution och parlament såsom statsrättsliga ideal... En
lika stor lögn är pressen såsom uttryck för den allmänna
meningen, ty den saknar ansvarskänsla, schackrar med åsikter och
leker med fraser. Dess despotism är den allra våldsammaste.
Den fria pressen är ett odjur, som slukar oss.»
Dessa ärkereaktionära åsikter sammanfattade Pobjedonostsev i
en essay-samling »Moskovskij sbornik» (1896), och den kan läsas
med stort nöje och med andlig behållning även av hans
principiella motståndare, därför att dessa äktryska samhällsstudier äro
skrivna med en utmärkt stil och röja en verkligt fin bildning; så
t. ex. har han små uppsatser om Spencer, Carlyle och Emerson.
Bland annat framställas tvenne ypperligt tecknade typer av två
slags nutidskvinnor: »hetären Laisa», den sminkade slinkan från
gatan, och de fina salongernas »Messalina», som i sin dyrbara
toalett ståtar på välgörenhetsbasarerna. Men åt den förra
skänker han sitt medlidande, åt den senare sitt förakt, ty »Laisa har
älskat för mycket, om ock på syndigt sätt, men Messalina älskar
endast sig själv».
»Den nya tidens sfinx — heter det till slut — är ett väsen
av demoniskt ursprung, en avkomma av Tyfon och Echidna,
ett förkroppsligande av Tartaros’ mörka makt, icke av ljusets
gudomlighet. Det är ett lömskt, fördärvligt odjur. Där döljer sig
ock en hemlighet, men ej den egyptiska sfinxens grubblande
fördjupande i sig själv, utan en lidelsefull, negerande, våldsam och
förstörande tankes hemlighet. Denna sfinx fortfar att förelägga
mänskligheten nya förfärliga, mystiska gåtor, som äro olösliga.
Tusen hjärnor söka lösa livets och religionens gåtor, men kunna
det icke. Varje misslyckat försök sänker tanken och känslan i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
