Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIV. Den nya novellistiken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
XIV.
Den nya novellistiken.
DET krav på realism och sanning i konsten, som först
uppställdes av Bjelinskij, vart, i stort sett, bestämmande
för det nittonde århundradets ryska vitterhet på prosa,
och Dostojevskij blev i främsta rummet den tongivande genom
sina skildringar av stadsproletariatet och sjukliga
samhällssymp-tom. Många av hans lärjungar överträffade honom i
konstnärlighet (ty Dostojevskij fann aldrig det ostörda lugn, som
behöves för den harmoniska kompositionen och för utmejslandet
av detaljer), men ingen hade hans energi att i större romaner
genomföra en viss idé. Över huvud har den konstnärliga
måttfullheten och enhetligheten brustit hos de ryska romanförfattarna:
Turgenevs ypperliga konstverk äro på grund av de enkla,
lyriska ämnena snarare noveller än verkliga romaner, och endast
Tolstojs »Anna Karenina» fyller de största estetiska anspråk, som
vi kunna ställa på den moderna romanen.
Det ser också ut som om den stora skaparförmågan saknats
hos de skönlitterära författare, som togo arvet efter
Dostojevskij-Turgenev-Tolstoj. De voro fulla av löften och ansatser, men
krafterna sveko, och de stannade på halva vägen, brutna av
sjukdom eller slö resignation; allt blev episodartat, skisserat,
fragmentariskt. De skildrade i regeln ej ett levnadslopp eller en
sammanhängande serie handlingar, utmynnande i en katastrof,
utan snarare en viss situation, ett moment före eller efter
katastrofen, varunder hjältens natur analyseras från en viss sida. Och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
