Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIV. Den nya novellistiken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
282
TRETTONDE KAPITLET.
fridsamma, långmodiga ryska folket uppenbarade sig något av de
djuriska instinkter, som Gorkij själv ofta bevittnat och mästerligt
skisserat, t. ex. i hans kanske yppersta novell »Tjelkasj», det
gräsliga morddramat på Svarta havets strand.
Rysslands nu äldste och yngste författare, Tolstoj och Gorkij, ha
under revolutionen mötts i en samhällsupplösande anarkism, ehuru
från olika synpunkter och med olika medel. Tolstoj predikar
frid, och Gorkij strid — båda medlen lika enkla och lika
otillfredsställande. Men nog torde det få medges, att det senare
receptet bör kunna vara verksammare, ty trots all fridsamhet, som
det ryska folket visat i tusen år, har det knappt kommit ett
tuppfjät framåt i kultur, och då må man ej förtänka, om även andra
medel prövas. Och Gorkijs botemedel: våld och styrka, äkta
ryskt i sin radikalism, är kanske inte mer förkastligt än Tolstojs
uppmaningar att strejka, att lösa sig från alla sociala
förpliktelser och att icke stå det onda emot, utan låta det rasa vidare
efter eget skön.
Om Tolstoj på sistone spelat rollen av en gammal
kammarlärd, som under en pågående eldsvåda skriver lärorika uppsatser
om faran att handskas ovarsamt med elden och om dess rysliga
härjningar samt uppmanar tillskyndande bönder att icke bränna
sig på fingrarna, utan gå hem beskedligt till sig, har Gorkij i
stället uppträtt som en dumdristig vildbasare, den där ropat på
olja, för att elden skulle få så mycket mer näring, och på
dynamit, för att de gamla rucklena måtte försvinna så mycket
fortare.
Huru som hälst måste de gamla samhällsrucklena förr eller
senare bliva jämnade med marken, och då kan det på den
avröjda tomten bliva plats för solidare och bekvämare byggnader,
för »solens barn», för detta kommande släkte, som Tjernysjevskij
kallade »nya människor» och som till och med Katarina II hade
en svag aning om.
Och Ryssland är i sanning i behov av nya människor.
*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
