Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XV. Krist och Antikrist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KRIST OCH ANTIKRIST.
289
Dessa litterära företeelser äro dock i själva verket ganska
främmande för det ryska folket, därför att de till god del hämtat
sina förebilder från den västerländska symboliken och
»dekadans»-poesien, och de bevisa slutligen intet annat än att ryssen är
»förfärligt fri i sitt andliga väsen», såsom Dostojevskij uttryckte
sig, och allt för benägen att omplantera främmande idéer på
rysk jordmån. Men det finnes en äkta, ursprunglig rysk mystik,
som sammanhänger med den bysantinska ortodoxien och det
slaviska lynnet; den spårades i Nestor-krönikan och i den kievska
medeltidslitteraturen, den röjde sig i Ivan Groznyjs vanvettiga
drömmerier om Moskva såsom Roms rätta arvinge, den hste
fram i den apokryfiska litteraturen om det bysantinska rikets
förflyttning till Novgorod och gjorde sig mycket märkbar i
raskol-nikernas funderingar om antikrist ocn det tusenåriga riket.
Under det adertonde århundradet var denna mystik officiellt
kvävd genom tsar Peters våldsamma, praktiska reformsträvanden
och Katarina II:s franska »upplysnings»-mani. Men redan i slutet
av 1700-talet fick den nytt liv genom frimureriets svärmiska
världsåskådning och blev, såsom vi av denna del sett, en väsentlig
faktor i det nittonde århundradets ryska kulturhistoria.
Deka-bristerna, Pusjkin, Gogolj, slavofilerna, Turgenev och många
andra voro mer eller mindre mystiskt anlagda, och denna religiösa
tro på Rysslands stora framtid fick sitt mest storslagna uttryck i
Dostojevskij, som i ryssen såg »all-människan», den där hade
en världshistorisk uppgift att fylla i det kristliga brödraskapets
tjänst.
Vad Dostojevskij såsom konstnär anade och uttalade i
lösryckta satser, det sattes i ett slags vetenskapligt system av hans
mystiskt anlagde lärjunge, den underlige relijjionsfilosofen
Vladimir Solovjev, en son av den berömde ryske historikern och
sonson av en ortodox präst. Han blev vid 20 å s ålder (1873)
promoverad till filosofie doktor i Moskva på en avhandling om
»Krisen i den västerländska filosofien». Hans
rehgionsföreläs-ningar voro utomordentligt omtyckta på grund av det djupa,
varma och originella innehållet och det själfulla framsiällnings-
Rysk kulturhistoria. 111. 19
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
