Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XV. Krist och Antikrist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KRIST OCH ANTIKRIST.
291
till en elementär naturkraft, kunde den ej godkännas, och den
hade i sitt sista skede blivit avgjort förkastlig på grund av den
intoleranta vildheten och bristen på sedlig grundval. Där fanns
ej längre en kristlig idé, utan blott en »zoologisk patriotism»,
som gjorde nationen till föremål för en avgudadyrkan utan högre
ideal. Dessutom påvisade Solovjev bristen på originalitet hos
Konst. Aksakovs efterföljare: Danilevskij hade lånat sina teorier
från tysken Heinr. Ruckert* och Katkov stödde sig på Jos. de Maistre.
Ehuru ortodox kristen i väsentliga avseenden, stod Solovjev i
de religiösa frågorna på en sällsynt försonlig ståndpunkt och höll
före, att Rysslands sista stora offer borde vara alla kristna kyrkors
förening, med erkännande av den romerske påvens suveränitet,
ty någon väsentlig dogmatisk skillnad funnes icke. Det
gemensamma målet vore en hopsmältning av vetande och tro, av filosofi
och religion, och begreppen moral och politik finge ej motsäga
varandra. Men den ryska statskyrkan vore en politisk institution
och därför farlig. Han drömde om ett jättetempel, värmt och
upplyst av den religiösa känslan, sedan kristendomen återvänt till
sin ursprungliga enhet och genomträngt ej blott kyrkan, utan ock
staten och det socialistiska samhället.
Om Solovjev i denna uppfattning närmar sig Dostojevskij,
stämmer han nästan alldeles överens med honom i sin
optimistiska tro på det ryska folkets universella betydelse. »Det ryska
folket är för mig ej endast en etnografisk enhet med medfödda
säregenheter och vissa materiella intressen, utan ett folk, som
känner, att Guds ande svävar däröver; ett folk, som är redo att
offra sig för Guds sak, ett teokratiskt folk av kallelse och plikt.
Men om Ryssland ej fyller denna plikt, ej avstår från sin
nationella egoism och från lösen »makt före rätt», ej eftersträvar
andens frihet och sanning med fullt allvar och all kraft, skall det
aldrig ha framgång i inre eller yttre angelägenheter.»
»Den ryska patriotismen ligger ej i Rysslands maktställning,
utan i erkännandet av egna synder. Europa ser på oss med
fruktan och ovilja, enär det ryska folkets elementära kraft är
* Se sid. 110.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
