Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVIII. Ivan IV Vasiljevitj
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den förlamande skräck, som dessa våldsbragder utövade,
förmådde Helenas andra svåger Andrej söka skydd mot sin svägerska
i Novgorod, dit han följdes av flera bojarsöner och där han verkligen
lyckades förbereda ett uppror. Andrej visade sig emellertid
oförmögen att göra något verksamt motstånd mot den av Obolenskij
anförda arn é från Moskva, som utskickats emot honom, utan
överlämnade sig åt Obolenskij, som med ed gick i borgen för hans
personliga säkerhet. Sådan tidens moraliska ståndpunkt var, behövde
Helena, icke ens för att rädda skenet, göra Obolenskij förebråelser
för att ha överskridit sin fullmakt. Andrej och hans följeslagare
fängslades, hans bojarer och tjänare lades på pinbänken, och efter
några månaders fängelse bragtes han själv om livet, medan liken
av 30 olyckliga bojarsöner, som dåraktigt nog följt honom, kantade
vägen till Novgorod.
Helena regerade emellertid icke illa. Såväl mot Polen som mot
tatarerna och Krim fullföljde hon med kraft och skicklighet sin gemåls
politik och omintetgjorde alla förhoppningar, som dessa liksom
de ryska stormännen satt på kvinnoregementet. I landets inre dels
grundlades, dels förbättrades ett antal städer, och en del av Moskva,
den s. k. Kitaigorod, befästes med murar och torn. Regentinnan
uppmuntrade också kolonisering och öppnade ett tillfälle att
bosätta sig för invandrande litauer, vilka voro av betydelse som
kulturelement; likaså lösköptes många fångar ur träldom hos tatarerna,
och den största förtjänsten hade hon om regleringen av
myntväsendet, som råkat i den värsta förvirring. I betraktande av de tider,
vilka följde, måste man anse det som en olycka för landet, att
regentinnan plötsligt avled den 3 april 1538.
Regentinnans död medförde ingen omedelbar förändring vare sig i
förvaltningssystemet eller i den moskovitiska politikens traditionella
grundsatser. Ledningen av riksärendena stannade i bojarrådets
händer. Däremot utbröt snart strid om väldet mellan rivaliserande
bojarer; och Obolenskij, som tilltrott sig att erhålla den ledande
ställningen, måste snart vika för Vasilij Vasiljevitsj Sjuiski, som,
utan att någon sökte hindra det, lät gripa Obolenskij och hans syster
Agrafena, den sjuåriga tsarens uppfostrarinna, och kasta dem i
fängelse, där de ledo hungersdöden. Länge fick han emellertid icke
glädja sig åt makten, ty redan efter några månader avled han i
oktober 1538. Krönikorna ha därefter icke annat att förmäla än
egennyttigt brutalt missbruk av makten, vilket icke ens skydde
den fräckaste hänsynslöshet mot den nya storfurstens person. Man
310
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
