Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVIII. Ivan IV Vasiljevitj
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bysans, och legender om de kröningsinsignier som kejsar Alexius
skulle ha tillsänt storfurst Vladimir Monomach, uppfriskades åter.
Då patriarken i Konstantinopel 1561 på Ivans begäran lät ett
särskilt sammankallat kyrkomöte uttryckligen bekräfta hans
släktskap med det bysantinska kejsarhuset och hans rätt till kejsarkronan,
betraktade han sig såsom de bysantinska kejsarnes rättmätiga
efterträdare, såsom härskare över det »tredje Rom», sedan det andra
— Konstantinopel — fallit i de otrognas händer. För Moskvas
förhållanden till den orientaliska kristenheten var denna bekräftelse
på tsartiteln av allra största betydelse. Tsarens i kyrkoböckerna
upptagna namn ansågs för en skyddsherres namn. Den rättrogna
Orientens alla folk började blicka upp till tsaren i Moskva såsom
sin kyrkas huvud och representant, såsom deras enda och faktiska
beskärm och skyddsherre. De av turkarna underkuvade stammarna
väntade av honom, att deras forna frihet och oberoende skulle
återställas. Sålunda öppnade sig ett oändligt perspektiv, som icke heller
någon av Ivans efterföljare förlorat ur sikte, som intill denna dag
bestämt de ryska härskarenas politik och icke minst legat till grund
för det 1914 utbrutna stora kriget. I själva Ryssland uppfattades
emellertid i första rummet tsartitelns mot tatarerna riktade
betydelse, och Novgorods krönika utbrister också med anledning härav:
»Och han kallade sig tsar och storfurste och visade sig såsom
mäktig envåldshärskare över hela det stora Ryssland, och fruktan kom
över alla hednaländer. Men han var övermåttan vis, med tappert
hjärta och stark hand. Hans kropp var kraftig och hans fötter lätta,
liksom en leopards såsom hans farfader storfursten Ivan Vasiljevitjs.
Ingen av hans anherrar före honom vågade upphöja sig till tsar och
kalla sig med detta namn, ty de fruktade avunden och att
hedningarna skulle kunna resa sig mot dem».
På kröningen följde förmälningen. Rysslands unga skönheter
församlades till brudmönstring, och nåd för tsarens prövande blickar
fann Anastasia, dotter till Roman Jurjevitj Sacharin, vars släkt
icke kunde göra anspråk på att mäta sig med de förnäma bojar- och
furstefamiljerna. Trots de lovord, krönikorna slösa på den unga
tsarinnan, som också tyckes ha varit i besittning av många goda
egenskaper, kunde något hennes inflytande på Ivan icke förmärkas.
Först flera uppskakande olyckor medförde hos denne en förändring.
Den 12 och 20 april 1547 härjade fruktansvärda eldsvådor i Moskva,
den 3 juni nedstörtade den stora klockan — ett olyckligt omen för de
förfärade invånarna — och den 21 juni utbröt en ny eldsvåda, som,
314
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
