Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XII. Kejsarinnan Anna Ivanovnas regering
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Medlemmar av familjen Dolgomkij behandlades till en början
jämförelsevis milt, ehuru de missbrukat sin ställning till att
grundligt länsa kronans skatt. De äldre sändes såsom guvernörer till
avlägsna provinser, och furst Alexej förvisades till sina gods. Hans son
Ivan förvisades emellertid till Beresov, där han åtnjöt en
jämförelsevis stor frihet, till dess att
hans lösa tunga störtade ho- |
nom i olycka, och icke blott
honom, utan även hans
familj, av vilken till och med
fem av de ännu levande
medlemmarna avrättades, medan
han själv rådbråkades 1739.
— Ivan Dolgorukij var gift
med en dotter till
fältmarskalken Boris Sjeremetjev,
Natalja Dolgorukova, som
mot sin släkts önskan vid 16
års ålder gav Ivan sin hand
och sitt hjärta. Redan tre
dagar efter bröllopet förvisades
han, såsom nämnts, till
Beresov, och då följde hon honom.
Där föddes också den första
sonen, och sedan hennes make
avlivats, skänkte hon livet
åt en andra son. Hon avled
såsom nunna år 1758 i ett kloster i Kiev. Hon har själv i sina
memoarer berättat sitt sorgliga öde, som för övrigt poetiskt
behandlats av flera ryska skalder. I dessa anteckningar — Zapiski —
lämnas värdefulla bidrag till kännedomen om Rysslands
kulturhistoria under de båda första kejsarinnorna; och om sig själv säger hon:
»För 26 lyckliga dagar måste jag lida i 40 år. På varje lycklig dag
kommer alltså inemot tio icke lyckliga år. I alla livets
vedervärdigheter har jag varit min makes kamrat, och nu säger jag sanningen,
att i alla mina olyckor har jag aldrig ångrat, att jag gifte mig med
honom. Gud är mitt vittne: genom kärleken till min make har jag
fördragit så mycket som möjligt och därjämte varit honom ett stöd . . .
När han var mäktig, gifte jag mig gärna med honom; men när han
blev olycklig — skulle jag då lämna honom? Jag skulle aldrig kunnat
231
Fältmarskalk Burchard Christoph, greve von
Münnich. Efter samtida kopparstick.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
