Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXIII. Två litteraturens martyrer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
värö och själens odödlighet, om hans ställning till frimureriet o. s. v.
Ärkebiskopen Platon, som ledde det inkvisitoriska förhöret, måste
emellertid erkänna, att Novikov var en äkta kristen, och fann sålunda
ingen sak emot honom.
»Gömt är icke glömt», och Katarinas fåfänga såsom författarinna
var alldeles för djupt sårad för att hon skulle kunna förlåta Novikov:
»hon hade blivit färdig med turkar, svenskar och polacker och skulle
nog också bli färdig med en armélöjtnant», skall hon ha förklarat,
och nu vidtogos åter nya åtgärder. År 1787 rådde stor hungersnöd i
Moskva, och då särskilt frimurarna under den svåra vintern utövade
en storartad välgörenhet, utsattes de för misstankar att utså socialt
missnöje. Förbud utfärdades mot tryckande av religiösa böcker i
världsliga tryckerier, varigenom Novikovs folkbildningsarbete i
hög grad försvårades. År 1789 bröt regeringen sitt kontrakt med
honom angående universitetets tidning, och dess redaktion
överlämnades åt annan person. Då Novikov tryckt eller kanske redigerat en
på urkunder baserad historia om »fäderna och martyrerna i
Solo-vetskij-klostret», en sak, vilken sålunda berörde sektväsendet i
Ryssland, var måttet rågat. Boken misshagade i hög grad kejsarinnan,
som också genast gav generalguvernören i Moskva, furst Provorovskij
i uppdrag att företaga en husvisitation i Novikovs bostad i Moskva,
ävensom på hans gods Avdotino samt häkta honom. Det visade sig,
att Novikov stod i spetsen för »Martinisterna», en förening, som
särskilt förut ådragit sig Katarinas misstankar. Om något liknande en
statssförbrytelse kunde han icke överbevisas, och fördenskull förekom
icke heller någon rättegång; i stället tog man sin tillflykt till
administrativa åtgärder, och han fördes på avvägar i största hemlighet till
Schlüsselburg, där han inspärrades i samma cell, i vilken Ivan I
tillbragt sina dagar; icke ens hans bevakning fick veta namnet på
fången. I kraft av en ukas av den 1 augusti 1792 avgjordes Novikovs
öde därhän, att han skulle hållas inspärrad på Schlüsselburg i femton
år (!). Hans vänner Turgenev, Ivopuchin och furst N. N. Trubetskoj
internerades på landsbygden. Mycket har anförts till att ursäkta och
förklara Katarinas förfarande i båda dessa fall, man kan emellertid
svårligen förbise, att hennes handlingssätt lika mycket, om icke mera,
förestavats av hämnd för kränkt fåfänga som av verklig fruktan för
de befarade följderna av dessa båda mäns skrifter bland ett folk,
som till allra största delen varken kunde läsa eller skriva. Visserligen
ansåg Feodor Golitsyn Radistsjevs bok för farlig, och furstinnan
Dasjkov betecknade den till och med såsom »revolutionens storm-
380
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
