Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXIV. Katarina II och franska revolutionen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Katarina förebrådde Ludvig XVI, att han hade två viljor: en
offentlig och en hemlig; och, då han diskrediterade och förnedrade sig
samt gjorde sig föraktlig och löjlig, i det han undertecknade den
extravaganta författningen (av 1790) och skyndade att avlägga eder,
som han icke hade lust att hålla och som ingen avfordrade honom,
utbrast hon vredgad: »Förneka gudar, på vilka man tror i sitt hjärta,
är ett fegt brott, icke en förvillelse.» Något förtroende vare sig till
Neckers eller någon annan fransmans statsmannavishet hade hon icke,
och icke ett ögonblick lät hon hänföra sig av den europeiska
förtjusningen 1789 och Bastiljens intagande, lika litet som hon blev sin tro
på den upplysta despotismen otrogen: »Allt för folket, ingenting
genom folket», var hennes valspråk. »Jag måste tillstå», skrev hon
på hösten 1789, »att jag icke älskar storkors, som bli nattväktare,
eller de barbariska lyktpålsavrättningarna. Jag förmår icke heller
tro på skoflickares talang för regering och lagstiftning. Låt ett brev
skrivas av ett tusental personer, låt dem tugga om varje uttryck,
och ni skall då se vad det blir av.» — I början av det följande året
gör hon en återblick på det »stora året» och känner sig »överväldigad
av sakernas omätlighet», av tidens »foster och missfoster, då man
icke uppvärmes för allt, som man förut ansåg orätt, obilligt, grymt,
våldsamt och avskyvärt, och då de dummaste tölparna tänka
egenmäktigt intaga de första platserna».
Katarina underhöll förbindelser med de franska rojalisterna, av
vilka några flydde till Ryssland och därstädes mottogos med
vänlighet. Jakobinerna hotade mörda henne, och hon å sin sida förklarade
sig ha god lust att tukta jakobinerna med spö och prygel. Alltjämt
profeterade hon, att en diktator skulle uppträda, och skrev i februari
1794: »Kommer Frankrike lyckligt och väl ur denna belägenhet,
skall det ha mer kraft än förut; det skall vara lydaktigt och tamt som
ett lamm; men det behöver en man, som är skicklig, modig och
måste vara sina samtida, sitt hela århundrade överlägsen; finnes
han redan? Skall han snart visa sig? Allt beror på den saken. » Katarina
skulle icke uppleva Napoleons tid, som motsvarade hennes
karaktäristik av den räddare, som väntades, och hans bragder. Däremot
upplevde hon freden i Basel och blev ändå lidelsefullare och bittrare
i sina utfall icke blott mot Frankrike, utan även mot de makter, som
voro benägna att underhandla med revolutionen, sluta fördrag med
»kungamördare», med »mänsklighetens avskum». Mest upprörd
var hon över Preussens hållning och anmärkte, att prins Henrik
icke var en bit bättre än Philippe Egalité. Även emigranterna, både
386
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
