Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXIV. Katarina II och franska revolutionen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tydligare än i dessa brev, varav i det föregående några anföranden
meddelats till belysning av tidens händelser och personer från
kejsarinnans ståndpunkt, än i denna korrespondens, som sträckte sig ända
till 1796. För Grimm var kejsarinnan »Nordens Minerva», och det
smicker, varmed han undfägnar henne i sina brev, blev slutligen
sådant, att till och med kejsarinnan, som med nöje fördrog en icke
liten dosis av detta söta gift, ibland fann det för mycket och skrattade
åt sin »Souffre-douleur », såsom hon kallade honom med ett binamn —
hon gav nämligen alla, som kommo i beröring med henne ett binamn
— »därför att han var förtjust i varje fårskalle till tysk furstinna»,
och skrev vid ett tillfälle: »Jag har länge vetat, att ni aldrig är
lyckligare än då ni kan få vara hos, nära, bredvid, framför eller bakom
en tysk höghet, och Gud allena vet, var ni gräver fram dem alla.»
Hos Grimm var emellertid allt detta smicker medveten ögontjänst,
vid vilken han förträffligt förstod att ta vara på sin fördel: han sökte
till och med pracka på sin »odödliga härskarinna» sin älskarinnas
m:me d’Epinays juveler. Till slut måste Katarina undanbedja sig
hans utgjutelser och skrev: »Hör på, Souffre-douleur, det är icke
tillåtligt att så där till ytterlighet lovprisa människor utan att gå och
gälla för en stor smickrare, och så ser det verkligen ut. Alltså skulle
jag på mina gamla dagar till på köpet blivit mönster för kungar!
Ack, min Gud, vilket dåligt mönster, om man får tro allt ont, som
man sagt och ännu säger om det. Vet, att lovorden icke gjort mig
gott; men då man talar illa om mig, då har jag med ädel tillförsikt
sagt till mig själv, i det jag skrattat åt pratmakarne: låtom oss hämnas!
Vet att de ljugit! Men vartill tjänar en sådan kyriell av lovsånger
som de där? Den är lång och tråkig och ingenting annat.» Då Grimm
rådde henne till att låta sin sonson — Alexander I — läsa äreminnet
över henne, utbrister hon: »Den här gången Souffre-douleur, tillåt
111ig säga er, att jag verkligen icke skulle ha sunt förnuft, om jag
gåve Monsieur Alexandre en bok, i vilken endast talas om min
person i fadda lovord. Vad skulle han väl tänka om mig? Han, som är den
personifierade anspråkslösheten!» Grimm erhöll av Katarina en årlig
lön av 2,000 rubel, och sedan han i revolutionen förlorat mycket och
på sommaren 1791 måste lämna Frankrike, gav hon honom åtskilliga
vängåvor, som tyckas ha uppgått till 50-60,000 rubel. Kort före sin
död utnämnde hon honom till rysk ministerresident i Hamburg.
Ett gott begrepp om Katarinas korrespondens och obesvärade sätt
att utan krus säga sin tanke, då hon icke behövde lägga band på sig,
ge också hennes brev till Grimm, såsom då hon skriver: »Ni vet
388
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
