Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXIV. Katarina II och franska revolutionen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1 adertonde århundradet stod minnet av osmanernas stora
erövringståg ännu livligt för människornas tankar, ännu talade man
med beundran om Sobieski och prins Eugen; ännu var icke det
europeiska intresse väckt, som fordrade, att ett av världens
lyckligast belägna länder skulle stå under turkiskt vanstyre. Också
gillade den tiden den allmänna meningen Katarinas turkiska politik,
och Voltaire predikade högt, att turkarna skulle förjagas och
polackerna underkuvas: — båda nämndes i samma andetag, då
civilisationens fiender kommo på tal. »Var säker», skrev han till kejsarinnan
redan 1769, att ingen skall ha ett större namn än ni i världshistorien;
men turkarna måste ni för Guds skull slå, trots den påvliga nuntien
i Polen, som står så väl hos dem . . . Hur kan man i Europa tåla
folk, som icke tycker om vers, icke går på teatern och icke förstår
franska?» Katarina tillstod också öppet betydelsen av de namn,
vilka hon bland hundrade valde åt sina sonsöner: Alexander, som
civiliserade Asien, och Konstantin, som grundlade det kristna
herraväldet i Bysans. Då två år därefter hennes andra sonson föddes,
skrev hon: »Man frågar mig, vem som skulle bli fadder, och jag svarar:
jag vet ingen annan än min bästa vän, Abdul Ahmed, som skulle
kunna bli det; men som intet kristet barn kan döpas av en turk,
skola vi åtminstone visa honom den äran att kalla honom
Konstantin. Genast skriade alla: Konstantin, och så blev det Konstantin.
Han », tillägger hon illmarigt, »är ömtåligare än den äldre, och så snart
den kalla luften kommer åt honom, gömmer han huvudet i lindan;
— vill ha varmt — för tusan — vi veta vad vi veta, men — tyst
— ingen trefot —. Ja, det kan jag säga är att ta med sig dörren,
då man stiger in!» Två år därefter voro hennes drömmar icke långt
ifrån att gå i fullbordan.
Ett vackert drag hos henne var hennes tolerans, hennes århundrades
största dygd. Själv kallade hon sig med välbehag, ehuru med mycket
tvivelaktigt berättigande, en »republikansk själ». Med större rätt
hade hon kunnat säga, att hon verkligen var fri från all partianda.
»Där blott denna förgudas eller hedras, har man endast den dygd,
som för tillfället är på modet; de övriga få stanna i mörkret och odlas
icke mera: detta är för visso medlet att få folk sådana man vill ha dem;
men inte medlet av det stora slaget». . . »Jag fruktar monopolet
på hundra mils avstånd, jag tycker inte om att reglera allt, än mindre
hindra allt. Jag förhåller mig som Basil i »Barberaren i Sevilla»,
jag har mina små maximer, till vilka jag håller mig och som jag i
till-lämpningen använder endast med variationer.» V ad dessa vackra
392
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
