Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXVIII. Kejsarinnan Katarina och Storfurst Paul
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
men därefter träda tillbaka. Panin fogade sig i vad som skett, men
blev i alla fall, fast han beliöll sin höga ställning bland rikets förnämsta
ämbetsmän såsom rikskanslär, en anledning till Katarinas hemliga
bekymmer. Från honom kunde när som helst en revolution utgå till
förmån för hans lärjunge, oeh Paul förblev också föremål icke blott
för Katarinas motvilja, utan även för hennes oövervinneliga misstro.
Paul var ett sjukligt, nervöst barn, åtta år gammal då den
revolution inträffade, som förhjälpte hans moder till tronen och hans fader
till ett bättre liv. Sedan dess stod den på Ropsja mördades skugga
mellan mor och son. Hade Peter III fått leva, skulle Paul sannolikt
icke ha blivit hans efterträdare. Att Paul emellertid icke låtit påverka
sig av en dylik betraktelse, länder honom till heder, men han gjorde
orätt i att sammanblanda en i denna punkt berättigad känsla med
alldeles oberättigade anspråk och över den, som han likväl hade att
tacka för livet, upphäva sig till icke blott domare, utan även till
medtävlare, medan han avvaktade tronföljden. Denna dubbla roll, som
han uppbar under trettiofyra år, har till stor del bestämt hans öde.
Pauls uppfostran klandrades mycket, och den kan sannerligen icke
heller gälla som mönster. Innan Panin utsågs att leda densamma på
en tid, då Katarina icke kunde utöva minsta inflytande därpå, sköttes
den av Fjodor Danilijevitj Bektejev, som uppammade Pauls smak för
korporalsystemet ävensom hans högmod, och detta kunde Katarina
icke hjälpa. Då hon slutligen själv kunde ingripa i Pauls uppfostran,
ville hon, att denna skulle övertagas av de intellektuella stormännen
i det samtida Europa. Men så snart d’Alembert i kungörelsen över
Peter III:s död fått läsa, att Peter dött av hämorroider, anmärkte han
spetsigt, att han också led av denna åkomma, varför han vägrade sin
medverkan. Även de övriga, till vilka Katarina vände sig, såsom
Diderot, Marmontel m. fi. vägrade, och hon måste nöja sig med mindre
framstående förmågor till hjälp åt Panin, som hon icke kunde avlägsna
utan att mot sig uppreta det parti, varöver han förfogade.
Men icke heller Panin förtjänade den högaktning eller den stränghet,
med vilken han i de flesta fall bedömes av Pauls biografer. Han var
visserligen sybarit, utsvävande och ränksmidare. »Stunderna mellan
taffeln, spelet, kurtisen och sömnen tillbragte han med att upphetsa
modern mot sonen och sonen mot modern», skrev franska chargé
d’affaires i Petersburg Durand år 1774. Vilka fel Panin än kan ha
begått, saknade han dock icke alldeles förtjänster även såsom
handledare åt Paul. Han var visserligen ingen Struensee, ännu mindre en
Turgot, utan en äkta ryss, trots den till hälften tyska, till hälften
435
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
