Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXXI. Efter mordet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
landet befriades till vilket pris som helst» från den överdrivna
despotism, av vilken det led.
Ryssland andades verkligen — åtminstone vad som på den tiden
kallades Ryssland. På huvudstadens gator gräto människorna av
glädje. De förbigående omfamnade varandra utan att känna varandra
och lyckönskade sig till förändringen. På vägen till Moskva sände
postmästarne gratis kurirer med den »goda nyheten ». Utan att någon
befallning därom givits, illuminerades på aftonen hela staden.
»Entusiasmen var allmän och överskred till och med gränsen för det
anständiga», säger Heyking. Alexander skulle emellertid inom kort korsa
alla planer hos dem, vilka bragt honom på tronen, ävensom de
förhoppningar, hans uppstigande på denna framkallat.
Till en viss grad sökte han avhjälpa den föregående regeringens
misstag, men då han gjorde detta, gick han i motsatt riktning till
överdrifter, som gynnade de anarkistiska strävanden, som förskräckte
många iakttagare, och på samma gång han sökte återställa mera normala
förhållanden till Europas västmakter, lät även han förleda sig av den
ridderliga roll såsom Europas räddare, åt vilken Paul offrat sitt lands
livsintressen. Med mindre iver och mindre brutalitet än sin
föregångare bevarade han också hela den militära apparat, som denne
skapat, och redan dagen efter sin uppstigning på tronen infann han sig
vid morgonparaden, fortfarande visserligen räddhågad och upprörd,
som om Pauls skugga ännu bevistade exercisen, men icke förty
angelägen om att bevara hela dess stränghet. Han förblev Araktjejevs
»kära vän», och åt dem, som nyss givit honom en krona, gav han
varken sin vänskap eller sitt förtroende. Personligen vågade eller
ville han ingenting företaga mot statskuppens upphovsmän, som
voro hans medbrottslingar. Han skulle därvid också ha äventyrat
alldeles för mycket. En av dem, furst Jachvil, sände honom sålunda
en skrivelse, i vilken han utförligt rättfärdigade den våldsamhet,
som begåtts mot en »olycklig dåre», och därefter slutade med en
högdragen uppmaning, åtföljd av en föga dold hotelse: »Förbliv på
tronen, om det är möjligt, en hederlig man... och glöm icke, att det
alltid återstår en utväg för förtvivlan.» Liksom Alexander den natt,
då brottet begicks, låtit Nikolaj Subov och Uvarov följa sig till
Vinterpalatset, stödde han sig dagen efteråt på Paradplatsen på furst
Platon Subovs arm, vilket förmådde fru de Bonnoeil skriva till
Napoleons polisminister, Fouché: »Den nye kejsaren går, företrädd av
sin farfaders mördare, följd av sin fars mördare och omgiven av
sina egna mördare». Emellertid kunde furst Platon Subov snart
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
