Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXXII. Alexander I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Alexander insåg fullkomligt, huru både farligt och skadligt och
förnedrande för hans regering livegenskapen var, men hade likväl icke
förmåga eller viljestyrka nog till att taga i tu med dess upphävande
och bryta adelns motstånd. Sant är också, att flera ansedda och
framstående män hyste stora betänkligheter mot ett sådant steg, och detta
utövade också sin verkan på tsaren. Så mycket åstadkoms emellertid
genast, att annonseringen av bönders försäljande utan jord förbjöds,
och 1803 utarbetade S. P. Rumjantsov en lag om fritt åkerbruk,
varigenom kronobönderna kunde göra avtal med godsägarna om att
friköpa sig jämte jord. Bland kejsarens liberala rådgivare uttalade sig
Kotsjubej, Stroganov och Czartoryski för frågans lösning med ens,
medan Laharpe och greve Mordvinov ville, att livegenskapen successivt
skulle avskaffas, först och främst därigenom att de icke livegna
kronobönderna skulle få köpa jord, vilket de snart också fingo i Östersjö-
och de förut polska provinserna. Däremot hyste sådana män som
Dersjavin och Karamsin av politiska hänsyn principiella
betänkligheter mot emancipationen och segrade också både under Alexanders
I:s och Nikolaj I:s regering. Alexanders åtgärder i den stora frågan
inskränkte sig sålunda till att förläna alla undersåtar — d. v. s. även
kronobönderna och frigivna — med undantag av dem, som räknades
till godsherrarnas besittningar, rätt att förvärva egendom utan bönder.
Adeln erhöll dessutom rätt att frigiva bönder och utrusta dem med
jord, och de livegnas klagomål över undergången misshandling
upptogos åtminstone, om också deras pinoandar icke fingo annat straff
än att de ställdes under kautel. För övrigt förblev livegenskapen
bestående i rikets inre i hela sin gamla ohygglighet. Endast i Estland,
Lifland och Kurland upphävdes densamma under åren 1816 till 1819.
Vad förvaltningen angick, förblev denna även under Alexanders
regering i hög grad godtycklig, och rättvisan visade sig lika
tillgänglig som förut för bestickning. Som alla försök till en kodifikation av
rätten misslyckats, förelåg en oerhörd massa av alla sedan 1649 års
ulosjenije utfärdade lagar och förordningar, i vilka ingen människa
fann sig till rätta och på vilka vad som helst kunde grundas. Icke
heller detta Augiasstall kunde Alexander förmå sig rensa, fastän just
rättsförhållandenas tröstlösa tillstånd var i största behov av en
reform. För bildningsväsendet gjordes emellertid åtskilligt under
Alexanders första tid, i alla händelser lades grunden till mycket, som icke
alldeles skulle förbli utan följder. Planen att i varje kyrksocken
inrätta en folkskola förverkligades visserligen icke, men utom den
tyska högskolan i Dorpat 1801 och den polska i Vilna kommo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
