Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXXIII. Alexander och Napoleon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Moskvas brand den 15 september 1812. Efter samtida kopparstick.
rått den strid på äkta parthermanér, som nödtvånget redan från
begynnelsen ålade Alexander. Den ryska nationalstoltheten avböjde varje
tanke på dylikt och följden skulle icke utebliva. Österrikarna hade
visserligen genom ett hemligt fördrag med Alexander åtagit sig att
endast pro forma sända fram sina trupper, men dessas uppträdande
på krigsskådesplatsen ansågs likväl kräva avsättandet av en armé för
skyddet av gränsen till Volhynien och Podolien. Bagration måste
alltså avstå halva sin styrka åt Tormassov. Därmed var södra
väst-armén definitivt satt ur spelet och ryssarnas plan redan från
begynnelsen ogenomförbar. En förening av de båda västarméerna måste nu
ske, men en dylik kunde endast ernås genom ett snabbt tillbakavikande
för de anstormande fransmännen. I Vilna hade Alexander såsom
svar på Napoleons fordringar visserligen pekat på Sibiriens
nordligaste spets och sagt: »Har kejsaren beslutit sig för krig, och gynnar
icke lyckan den rättvisa saken, så kan han gå ända dit för att söka
fred!» Men det flyktliknande återtåget var likväl lika litet i hans
som armébefälets smak. Särskilt knotade gammalryssarna högljutt.
Ännu hade man ingen aning om anfallshärens fruktansvärda styrka.
Då föreningen av de båda ryska arméerna slutligen genomförts vid
Smolensk som var en strategiskt utomordentligt viktig punkt och
548
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
