Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Den fjortonde september
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Miloradovitj, som infunnit sig hos kejsaren, förklarade, att staden var
lugn och att han vidtagit alla nödiga åtgärder för ordningens
upprätthållande. Han var så säker på sin sak, att han direkt från kejsaren
åkte till teaterdirektören Markov, som firade sin namnsdag, för att
hos honom deltaga i en glad frukost, ehuru han visste, att det stött
på svårigheter att förmå det ridande artilleriet avlägga eden, ett
lättsinne, som skulle komma att kosta honom livet! Emellertid ingingo
underrättelser till kejsaren om truppernas avgång, då plötsligt
anmälan skedde, att regementet Moskva befann sig i öppen resning,
sårat och misshandlat flera generaler och sin överste, samt av sina
upproriska officerare förts till Senatstorget, där regementet bildade karré
under avvaktan på de övriga regementenas ankomst. Kejsaren
befallde, att första bataljonen av Preobrasjenskiregementet skulle föras
emot dem och att hästgardet skulle sitta upp; själv tog han befälet över
finska gardesregementets första skyttekompani, som befann sig på
vakt vid palatsets förnämsta inkörsport. Nu först inträffade general
Miloradovitj, som av en polistjänstemän avhämtats från frukosten
hos Markov. »Det går illa, men jag skall tala med dem», sade han
till kejsaren, steg till häst och begav sig till de upproriska, vilka
han bad och besvor att återvända till lydnad, nedlägga vapnen och
bedja om förlåtelse, som också, försäkrade han, skulle givas dem.
Soldaterna tycktes vackla, då en till sist ropade: »Det är dumt prat.
tro honom inte!» Samtidigt hördes ett pistolskott, och Miloradovitj
störtade från hästen samt erhöll under den därpå följande
förvirringen även ett bajonettstyng. Miloradovitj, som dödligt sårats, lät bära
sig till gardeskyrasiärernas närbelägna kasärn, och medan man
därstädes avklädde honom för att förbinda hans sår, frånstal man honom
hans klocka ävensom en ring, som kejsarinnan, tsarens moder, skänkt
honom några dagar förut.
På detta sätt förflöt en timme, och ännu hördes intet hästgarde av.
De upproriske kunde väl vara omkring 500 man starka, och bland dem
syntes även några civilklädda personer, men för övrigt var hela
platsen kring den under byggnad stående Isaakskyrkan full av folk.
Kejsarens liv var icke heller skyddat för all fara. Ytterligare
upproriska soldater hade nu tillkommit, så att ett andra karré bildades, då
äntligen hästgardet ankom. De anfall, som det gjorde på de upproriska
karréerna, avlöpte emellertid ganska snöpligt, ity att hästarna
oupphörligt halkade på gatornas glansis i den 7 till 8 grader starka kölden.
Livgrenadjärernas åtta kompanier slöto sig nu också till de
upproriska och deras överste Stürmler, som förgäves sökte förmå dem att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
