Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XV. Slavofilerna och slavofilismen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
modiga, ty de skola besitta jorden i tre världsdelar! Och Europa
ser med mystisk fasa på denna jättekropp, vars anda det icke kan
fatta .. . Ryssarna äro det enda folk i världen, som är kristet — icke
blott i bekännelsen, utan ock i sitt liv, åtminstone i strävandet, och
ehuru även de synda, skryta de icke med sina synder, utan förbliva
det heliga Ryssland ...»
I den ryska bonden såg Konstantin Aksakov i motsats till så många
andra författare av högsta rang, vilka framställt honom såsom en
förtryckt och lidande samhällsmedlem, värd medömkan, det
sympatiskt höga samhällsideal, som borde bevaras i orubbat skick. Jorden
hade sedan urminnes tider tillhört hela familjen; kommunen (obstjina)
deltog i alla angelägenheter, och den personliga jordägarerätten var
utesluten, varigenom den självsvåldiga egoismen motverkades. Folket
har sin självständiga sedlighet och religiositet, varpå
bondekommunens sociala förhållanden ordnas. Denna sedlighet är grundad på
känslan av rättvisa och den uppfattas icke i formell, matematisk
mening. Under strängt iakttagande av hela kommunens intressen finner
bonden, att såväl mindertalets intressen som de enskilda individernas
bli bäst tillgodosedda. Källan till sedligheten ligger i den ortodoxa
bekännelsen, och på grundvalen av allt detta vinnes ett mönstergillt,
rättsligt, ekonomiskt och högt resultat — bondesamhället, mir, som
bevarat de sant folkliga traditionerna och är ett osvikligt värn mot
allt det onda, som i andra samhällsskick måste leda till sociala och
individuella orättvisor.»
Lika begåvad, men mindre sympatisk, ehuru mera populär, var
den yngre brodern Ivan S. Aksakov, tidningsman, polemiker och
agitator. I början ämbetsman i senaten, tvingades han att för en dikts
skull, i vilken han hade för avsikt att skildra hela Ryssland, men i
vilken han gjort en »luffare», en äkta Gorkij figur, till hjälte, att
taga avsked, ty, förklarade guvernören Buturlin i Jaroslavl, det »anstod
icke att till hjälte taga en person, som saknade pass», varförutom
»över huvud versmakeri icke anstår en man, som hugnats med
regeringens förtroende». Ivan S. Aksakov var en tid medarbetare i
kejserliga geografiska sällskapet och författade en monografi över
Ukrajnas marknader, innan han från 1861 blev utgivare av ett antal
slavofila tidskrifter med demokratisk-panslavistisk tendens såsom
»Dagen», »Moskva» m. fi., vilka efter varandra försvunno för
censurens ingrepp. Man hade visserligen inga revolutionära strävanden
att bekämpa, men i stället förebrådde man Ivan S. Aksakov att vara
»mera rojalist än konungen själv». Ett tal, som han höll den 22 juni
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
