Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVII. Tsarens oro för det inre tillståndet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bibikovs ansökan, har kejsaren anmärkt: »Alldeles riktigt och
nödvändigt; folkupplysningsministern skall underrättas, att jag givit
befallning om att utföra detta, och man skall säga honom, att jag befallt
det såsom nödvändigt, utan att angiva skälen, 18 april 1847.» Nikolaj
ville påtagligen hålla denna för honom ytterst pinsamma angelägenhet
hemlig för Uvarov. Resultatet av undersökningen var för övrigt
jämförelsevis obetydligt. Endast angivarne, Petrov och Andruskij,
förklarade, att sällskapet haft rent revolutionära mål. Gulak vägrade alla
förklaringar; desto fullständigare uttalade sig däremot Bjeloserskij
och Kostomarov, så att Orlov kom till den slutsatsen, att de icke dolt
något. De förklarade, att deras mål varit alla slavers förening under
Nikolajs spira; endast i den tron, att tsaren vore alltför upptagen av
regeringsomsorger, hade de hoppats att genom sina egna bemödanden
— »med egna medel», såsom det ordagrant heter — kunna genomföra
slavernas förening. Då de emellertid kommit till den insikten, att
de icke kunde ernå praktiska resultat, hade de vid mitten av år 1846
inställt sina sammankomster och icke vidare förnyat sällskapet.
Bjeloserskij hade flyttat till Poltava, Gulak i januari 1847 till Petersburg.
Tanken på att skada riket, väcka uppror eller förbereda militära
företag hade aldrig fallit dem in. Petrov och Andruskij hade överdrivit.
Misstänkt förblev endast Gulak, vilken slutligen erkände, att han var
författare till de »förnämsta föreskrifterna och sällskapets statuter».
»Guds lag» härstammade likväl icke från honom, handskriften hade
funnits redan 1833 och var i själva verket icke annat än en omarbetning
av Mizkieviczs »Pilgrimka». Kostomarov antog, att denna
omarbetning härrörde från en polack, men varken »statutet» eller »Guds
lag» hade någonsin varit det ukraino-slaviska sällskapets statuter.
Studenterna visade sig slutligen icke alls tillhöra »sällskapet», så att
omsider blott de två häktade Sjevtsjenko och Kulisj återstodo såsom
»viktiga förbrytare».
Sjevtsjenko, som den kejserliga familjen friköpt ur livegenskapen,
heter det i Orlovs slutberättelse, hade skrivit upprörande verser, som
voro dubbelt farliga på grund av hans berömda namn. Hans
upphetsande litterära verksamhet hade börjat redan 1837; han var också
äldre än de övriga anklagade. Kulisj var en entusiastisk lillryss, vars
böcker gjorde nästan samma intryck som Sjevtsjenkos dikter. Han
hade emellertid alltid uttryckt sig värdigt och blivit alldeles förskräckt,
då man förehöll honom, huru hans uttalanden kunde utläggas. Att
uppvigla Ukraina hade han aldrig tänkt på. Greve Orlov
sammanfattade till slut sitt omdöme på följande sätt: »In summa hade den
-191
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
