Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXIV. Böndernas ställning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
att de också vore en del av hans lösören. Lagen gav därjämte stöd åt den
alldeles nya åsikten, att varje medlem av jordbruksklassen, som icke var
fäst vid en kommun eller en godsherre — vi skulle säga: saknade laga
försvar — skulle betraktas såsom lösdrivare och behandlas i enlighet
därmed. Böndernas förändrade ställning jämte det förtryck och elände,
denna förändring medförde, ökade naturligtvis antalet rymningar och
medförde lösdriveri. Tusentals livegna flydde från sina herrar till
steppen eller togo värvning i armén utan att låta avhålla sig därifrån
av de ohyggliga straff, som vid minsta förseelse drabbade den olyckliga
soldaten. Till slut ansåg sig regeringen böra skjuta en rigel för detta
tillopp av rekryter genom att vidtaga stränga åtgärder, förbjuda de
livegna att låta värva sig utan sin herres vetskap och stadga stränga
straff med knut och försändelse till gruvorna i Nertsjinsk, om de
envisades att söka komma till armén. Godsherrarna fingo å andra sidan rätt
att utan laglig prövning låta föra sina gensträviga livegna bönder till
Sibirien eller till och med att på livstid skicka dem till tvångsarbete i
gruvorna.
Dessa barbariska stadganden måste helt naturligt hos bönderna
framkalla mycket missnöje. Detta gav sig även tillkänna i allt större
gensträvighet från deras sida och i ett passivt motstånd, som det
befanns omöjligt att bryta. Sedan därefter 1762 Peter III fritagit adeln
från dess obligatoriska statstjänst, ansågo sig bönderna på grund härav
— alldeles följdriktigt för övrigt — icke längre ha någon skyldighet
att tjäna de adliga godsägarna. Då Peter III mördats, spred sig
ryktet, att han nödgats fly undan konspiratörerna och snart skulle visa
sig för de misshandlade bönderna för att hjälpa dem mot deras
förtryckare. Denna föreställning bidrog icke litet att skaffa Pugatsjev
det ofantliga tillopp lian fick under sin resning. Katarina II gillade
visserligen, såsom vi sett, i princip livegendomens avskaffande, vilket
emellertid icke hindrade henne att fastmer öka än minska
godsherrarnas makt över sina bönder och skänka bort bönder i hundra- och
tusental med eller utan jord åt sina älskare och anhängare. Den enda
inskränkningen i försäljningen av livegna var, att denna icke fick ske
under tiden för utskrivningen och icke på offentlig auktion, enär detta
ansågs »olämpligt i en europeisk stat». Över sina livegna, s. k.
»själar», utövade godsherren en absolut oinskränkt myndighet, och de
livegna saknade minsta skymt till laglig rätt till självförsvar;
framfördes några klagomål, straffades de klagande enligt regeringens påbud
med knut och sändes till gruvorna.
Så stodo sakerna ända till slutet av adertonde århundradet, då under
-242
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
