Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXIX. Anklagelselitteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Med tiden förändrades tonen i Saltykovs satir. Under de första
åren skrattade han verkligen för skrattets skull, men detta skedde icke
sedermera, då hans satir växte ut till storslagen skakande tragik, då
varken han själv eller hans läsare kände sig upplagda för skratt, ty
Saltykov eller »Stjedin», hans författarnamn under många år, fann
icke genast sin rätta stråt. Då han avstod från dikten, skrev han
såsom Dostojevskij m. fi. berättelsen »En invecklad affär» med ämne
ur »fattigt folks liv, som äro dåraktiga nog att dö av hunger i det
fruktbara Ryssland, till på köpet mitt ibland ideologer». Censuren
hade icke haft något att anmärka, men detta hindrade icke, att höga
överheten kände sig förargad, och en vacker morgon 1848 höll trojkan
med gendarmerna utanför ämbetsmannens bostad i Petersburg för att
föra bort honom till Vjatka, där han kunde följa de traditioner Herzen,
som tio år förut vistats därstädes, efterlämnat. Buturlins
skräckvälde hade åter gjort litteraturen en oskattbar tjänst, ty här lärde
det nya guvernementsrådet, vilket sedermera själv 1858 blev
»pompadur» i Tver, känna den patriarkaliska provinsen vid tiden för
reformen. Vad han sett och erfarit omtalade han därefter i sina
»gu-vernementsskizzer», vilka, då det åter blev möjligt att skriva, utkommo
i Katkovs »Budbäraren» 1856 och 1857, utgjorde säsongens litterära
sensation och gåvo upphovet till de följande årens rika
anklagelselitteratur. I dessa skizzer skildras ämbetsmännen med sina
utpressningar — statistiken begär av bönderna att få veta antalet särskilda
bin, icke antalet bikupor; formalismen — ett »papper» ingår: till och
med arkivarien begriper icke dess innehåll — men kan lika fullt ge
svar; provinsstaden med sin fruktansvärt mördande tråkighet; dess
upplysta, den »krutogorskiska Mefistofeles», som lägger an på de »kära
små, vilka sedermera i salongen omtala: »Min pappa har endast stulet
guld» m. m.; en annan har från universitetet medfört endast estetiska
intryck, övertygelsen att endast konsten är äkta liv, allt annat är
tillfälligheter; fängelserna, som skildras i Dostojevskijs anda, ehuru det
icke saknas humoristiska enskildheter, såsom uppsyningsmannen,
vilken är övertygad, att London ligger vid Volgas mynning och att det
finnes ett helt folk, som uteslutande tillreder pomador för hårväxten;
han hade själv använt dem, men då hade hästtagel vuxit på honom; och
slutligen folket, pilgrimerna, gammaltroende, ämbetsmännens
utpressningar, huru sedeslösheten börjar intränga i detsamma.
I Saltykovs satirer från 1860-talet framträder det skönlitterära
draget åter, i synnerhet i enskilda berättelser från livegenskapstiden och
böndernas martyrskap. Särdeles gripande är denna skildring i hans
-274
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
