Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXXVII. De ryska författarna och vitterheten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
död», om världens och människornas ända, bli allt mera invecklade till
följd av psykologiens och fysiologiens framsteg, men lösas icke, endast
ett viktigt negativt resultat vinnes, i det att den teoretiska materialismen
fullständigt förfaller.
Antikrist befäster sin världsmonarki och genomför den sociala
reformen enligt vilken envar avlönas efter sin förmåga och varje duglighet
efter sitt arbete och sin förtjänst; den allmänna mättnadens jämlikhet
uppstår. De mätta vilja emellertid liksom romarna ha sina circenses,
och dessa bjudas dem av en mager (en halft orientalisk, halft europeisk
biskop in partibus) med tillhjälp av de naturvetenskapliga upptäckterna
och erövringarna. Antikrist sammankallar slutligen också de till 45
millioner hopsmälta kristna till ett kyrkomöte i Jerusalem, dit han förlagt
sitt residens från Rom. Men här avslöjas han omsider, och ledarna
för de tre huvudkyrkorna, Petrus II, Johannes, professor Pauli
(Petrus-Johannes-Paulus = kristendom-katolicism, ortodoxi, protestantism)
förena sig på en avlägsen ensam ort i broderlig kärlek. Petrus erkännes av de
båda andra såsom den enade hjordens herde. Judarna, som till ett
antal av 30 millioner befolkat Palestina, resa sig mot Antikrist, vilken
hos dem givit sig ut för jude; Messias-Kristus uppenbarar sig till
yttersta domen, och det tusenåriga riket randas.
I denna sällsamma vision uppträder Solovjev mot den panasiatism,
som hade starka förespråkare i pressen och för vilken särskilt furt
Es-per Uchtomskij gjorde sig till vältalig förespråkare i sin beskrivning
på dåvarande tsarevitj, sedermera kejsar Nikolaj II :s stora resa.
Betecknande för Solovjevs farhågor för den »gula faran» och mongolerna
är också den entusiasm, med vilken han hälsade kejsar Vilhems tal
till de soldater, som med anledning av boxarupproret avtågade till Kina.
För Solovjev tedde sig den tyska kejsaren såsom en ättling av de kristna
korsfararna, och kort före sin död tillägnade han kejsaren sitt poem:
»Draken», såsom den nya Sigfried, vilken skulle rädda kristenheten.
Det var emellertid icke blott den »gula faran», om vilken Solovjev
siade i sin vision, denna gällde även den av honom avskydda
»tolstojis-men», och Antikrist är ingen annan än Tolstoj ! Solovjev hade i
förstone hoppats att i förening med Tolstoj kunna verka för sitt religiösa
ideal. De båda männens umgänge avstannade emellertid ofta, och redan
1884 uttalade Solovjev till en vän sina tvivel på Tolstojs uppriktighet.
Slutligen formulerade han sin motsättning mot Tolstoj i den skrift:
»Tre brev», i vilken han beskrev sin ovannämnda vision.
Solovjev kunde icke förlika sig med Tolstojs lättvindiga bibelkritik,
hans nedbrytande samhällstendenser, hans fanatiska fredskärlek och
408
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
