Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXXVIII. Alexander III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nog. Krapotkin kände i Petersburg en officer av svensk härkomst —
från Finland — som skickats till Förenta Staterna för att beställa
gevär åt ryska armén. »Vid sin återkomst hade han att avlägga rapport
angående sin mission för Alexander Alexandrovitj; som blivit
förordnad att ha överinseende över arméns ombeväpning. Under detta
samtal gav tsarevitj fritt lopp åt sitt häftiga lynne och började träta på
officeren, vilken förmodligen svarade med -värdighet, varpå prinsen
blev alldeles utom sig av vrede och förolämpade officeren med de
grövsta uttryck. Officeren som hörde till de mycket lojala, men med
självkänsla begåvade män, vilka ofta påträffas bland den ursprungliga
svenska adeln i Ryssland, gick genast sin väg och skrev ett brev, vari
han anhöll, att prinsen skulle göra en ursäkt inom tjugufyra timmar,
tilläggande, att om ursäkten icke kom, skulle han skjuta sig själv.
Alexander Alexandrovitj skickade ingen ursäkt, och officeren höll ord.
Morgonen därpå var han död. Tsaren var mycket ond på sin son och
befallde honom att följa officeren till graven. Men till och med denna
förfärliga läxa botade icke den unge mannen för hans Romanovska
högdragenhet och häftighet.»
Utmärkande för Alexander III var också hans vidskepliga tro på
underverk, som kom honom att tillitsfullt vänta en fullkomlig
pånyttfödelse genomgå kröningens sakrament, liksom han också trodde på
försynens ständiga ingripande i de mänskliga händelsernas gång, på mäns
och kvinnors gudomliga sändningar, på modärna profetior, under,
röster och syner och framför allt på sin egen särskilda mission såsom Guds
vice-regent. Hans olycka var bland annat en missuppfattad religiös
känsla av plikt, grundad på överdriven föreställning om egen betydelse.
Alexander Alexandrovitj tillträdde sålunda så illa utrustad för sitt
kall som möjligt regeringen. Kraftfullt byggd, stark och muskulös
kunde han i yngre dagar böja en järnstång över sitt knä, utan svårighet
riva i tu en tjock kortlek, bryta itu en hästsko eller med skuldran trycka
in en låst dörr. Han ägde en av dessa tunga, ovalkade gestalter, vilkas
tafatta rörelser ingen undervisning i sättet att röra sig förmår
övervinna och göra så obesvärade, som det anstår en vanlig man av värld.
Hans sätt var vanligen kallt, tvunget, tvärhugget och ovänligt, och
därtill hade han för vana att tvärt vända ryggen till personer, som råkade
yttra något, som icke behagade honom. »Alla hans varelses krafter
tycktes ha dragit sig från de andliga medelpunkterna för att skapa
fasta muskler och ben, kött och senor och sålunda framkalla brist på
hjärtlig värme och intellektuell spänstighet.»
Till råga på allt, hade Alexander III till lärare erhållit den heliga
431
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
