Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XLIII. Marsrevolutionen och den blodiga söndagen 1905
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
uppror för att därpå så mycket skoningslösare kunna göra processen
kort med motståndarna». Till stöd för detta påstående anföra de
polisens tvetydiga hållning »blodsöndagen» och vid pogromerna. Detta
torde, om också en viss sannolikhet synes tala därför, i alla händelser
åtminstone innehålla en överdrift, under ett för Ryssland så svårt och
farligt krig som det japanska framkallas intet uppror, som vid den hos
båda parterna härskande förbittringen måste vara värre än själva kriget.
Till ett sådant vanvett gjorde sig furst Svjatopolk-Mirskij icke skyldig.
Däremot kan man med större rätt säga, att händelserna den 3
december 1904, då studenterna på »Befrielseförbundets» — Osvoboshdjence
— bedrivande störde årsfesten till minne av domstolsreformen och polis
samt beridna gendarmer måste ingripa med blanka vapen, föranledde
det ödesdigra beslutet att möta framtida provokationer från
rebellernas sida med statens alla maktmedel. Man får därvid icke heller
förbise, att den ringaktande, förolämpande ton, i vilken semstvos
avfattade sina resolutioner och efter deras mönster radikalerna framställde
sina fordringar, måste förbittra tsaren och hans ministrar.
Utmaningarna voro ömsesidiga, och de blodiga uppträdena under året 1905
betingades redan av händelserna under år 1904; detta visste också
byråkratien och regeringen, som genom sina spioner och förtroendemän,
framför allt genom Gapon och »skvallrande fångar», voro noga
underrättad om alla detaljer i rörelsen och de fientliga ledarnas planer. I
slutet av år 1904 hade revolutionen redan framskridit så långt, att varken
furst Svjatopolk-Mirskij, som ägde makten, eller revolutionärernas
ledare Chrustalov, som behärskade massorna, genom underhandlingar
kunde hindra dess utbrott.
Tsaren förkunnade vid mitten av december reformer, men samtidigt
förklarade regeringen, att hon med största skärpa skulle bruka hela
sin makt till att undertrycka alla manifestationer, folkupplopp,
processioner och demonstrationer mot statsordningens »orubbliga, ursprungliga
grundvalar». Detta skedde också allestädes, i Petersburg, Moskva,
Varsjava, Odessa o. s. v., på vanligt moskovitiskt sätt på bedrivande av
storfurstarna, guvernörerna, stadskaptenerna och polismästarna, de
flesta ärkereaktionärer från Sipjagin-Plehves tid, för vilka
människoliv ingenting betydde. Värst huserade dessa ordningens väktare i Riga,
»där folket lömskt lockades i en fälla och liksom massorna i Petersburg
nedhöggos. Hundratals döda och sårade täckte Rigas gator, hundratals
män, kvinnor och barn kastades i den iskalla Dvina och omkommo där
pä ett fruktansvärt sätt. Lika fullt kunde rörelsen icke kvävas i
sin linda, utan letter, ester, ryssar och tyskar glömde sin oenighet föi
503
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
