Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kvarnsånger - Kvarnsång i Skandinavien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
KVARNSÅNG I SKANDINAVIEN
55
Stå skall stenen,
stanna handen;
för mig jag malt
måttet rikligt.
Ro må unnas
armar trötta,
fast ej fullmaldt
Frode tycker.
Och därefter kväda de om Frodes snara
undergång; fienden är i antag, elden skall härja Lejres borg,
konungen skall stupa. Denna framtidssyn, som lofvar
dem hämnd på tyrannen, lifvar dem till en sista
våldsam ansträngning: de svinga kvarnen så häftigt, att
den brister och störtar samman.
Den storslagna dikten, af hvars kraftfulla,
poesi-mättade språk de i öfversättning meddelade profbitarna
blott gifva en svag återklang, kan, hvad formen angår,
mycket väl ha sjungits till kvarnen af malande
trälin-nor; den måste då ha verjcat lisande och vederkvickande
genom föreställningen om de öfvermänskliga malerskorna,
om kvarnens underbara makt och, ej minst, om
våld-härskardömets förgänglighet. De många likhetetna med
kvarnvisor hos andra folk gör troligt, att Grottesången
verkligen diktats och sjungits af kvinnor, som tagits i
härnad och fått slafva i det tyngsta af alla göromål.
Är nu Grottesången ett passioneradt utbrott af kval,
saknad, hopp och hämndlystnad från djupet af
beklämda hjärtan, så blir det så mycket förklarligare, att
i våra dagar, ett årtusende sedan dessa hjärtan brustit,
deras klagoskri har förmått framkalla genljud från de
känsliga strängarna i en skaldesjäl, hvars patos var en
människokärlek, som kräfde rättvisa åt alla. Så tänka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
