Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hönan och ankungarna - Hönan och ankungarna — ur Poetisk läsebok, efter G. Rodhe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
stiga upp på det torra. Detta förnyades dag
efter dag, tills hönan slutligen lärde sig, att
ungarna ej togo någon skada i vattnet och att
hon numera var över-flödig för dem.
Hönan och ank-ungarna.
Att fostra upp små-folk hon tyckt vara lätt,
men maken till dessa hon ännu ej sett;
hon undrade, var de här barnen fått
i arv denna lust till att slaska med vått.
Själv ville hon aldrig från land-backen vika,
och däri var hon och höns-pappa lika. —
Men när de bådo, vad hjälpte att tveka?
De söta små kunde intet man neka!
De slogo med vingen och vaggade bort.
Först sade hon »nej» — så »ja» inom kort.
Hon tänkte: »De finna det ej så roligt,
när de bli stora, det är nog troligt.»
Var dag hon sade dem så till slut:
»Barn, alltför långt fån I ej gå ut.»
Och var dag stod hon och klagade bara:
»I drunknen, I drunknen, ack, tan er till vara!»
Men såg hon missen till dammen sig ärna,
hon bredde ut vingarna för att dem värna,
som om hennes fattiga vingars par
kunnat vara alla de små till försvar.
Men de små ej heller förstodo det rätt;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
